Anna Maria Svensdotter

Min farfars farmors mor

Om Södra Kilsbergen (del V): Bergsbruk

Bergsmännén tillhörde bondeståndet. För att få bryta malm, var man tvungen att vara godkänd som bergsman av staten. Som Bergsman följde både rättighet och skyldighet att: • bryta malm, • framställa kol (i kolmilor, trät som används avverkas av den egna skogen) • driva masugn • framställa tackjärn. Tackjärnet bearbetades sedan centralt vid järnbruk, till stångjärn med stångjärnshammare. Det var stångjärnet som såldes vidare. Bergsmännen gårdar kallades för Bergshemman, och till detta hörde mark och gruvor. Bergsmannen skulle bryta malm ur sina gruvor, använda skogen på hemmanet för att tillverka kol. Bergsbruket räckte oftast inte till för att försörja bergsmannens familj. På en del av bergshemmanet var det möjligt att odla. Med lantbruk kompletterades bergsmannen inkomster från bergsbruket. Ett år för en bergsman kunde se ut så här: • På somrarna bröt man malm ur gruvorna och skötte jordbruk parallellt. • På hösten skördade man sina åkrar och tog hand om skörden. Sedan började man framställa kol i kolmilor. • Vintertid avverkades skog och nyttjade snö och is för att transportera sina varor. • När vårfloden kommit igång, kunde man av den brutna järnmalmen blåsa tackjärn i hyttor. (Hyttorna drevs med vattenkraft). Och man sådde åkrarna. Bergsbruken drevs oftast kollektivt av bergsmännen i samma distrikt, s k gruvlag. Bergsbruken drog till sig arbetskraft, gruvdrängar och gruvpigor. En del av arbetskraften finns det de som var specialiserade för utvalda delar av bergsbruket, som t ex kolmilning. Vid den här tiden bröts malmen ur dagbrott. En del av dem vattenfylldes. Gruvbrytning var riskfyllt. Risker som t ex ras, fall och drunkning. < tillbaka