Nils Nilsson

Min farfars farmors far

Utdrag från Bergsmän och tackjärnsbaroner, Linus Karlsson

(doktorsavhandling)

sidan 204 (sista stycket) - sidan 206 (fram till sista stycket) Under den andra expansionsfasen under åren 1843–1847 synes däremot skuldsättning ha spelat en betydande roll. Den andra fasen inföll parallellt med den svenska järnhanteringens avsättnings- och priskris på 1840-talet då bergsmännen uppenbarligen hamnade i en utsatt position. Krisen följdes av en våg av exekutiva auktioner i Lekebergslagen. Under denna expansionsfas inköpte Johan Wikander åtta egendomar varav en genast byttes bort. Fem av dessa egendomar graverades med Wikanders intecknade skuldebrev. Här skall endast de tydligaste exemplen på skuldsättningens betydelse under expansionsfasen på 1840-talet kommenteras. Köpet av Carin Ersdotters Bornåsjord och inropet av Anders Larssons gård i Gammelhyttan under 1840-talet har klara samband med djup skuldsättning. Detta gällde även länsmannens bytesaffär med Erik Persson i Västanås 1844. Anders Larsson hade dragit på sig en skuld till Johan Wikander på 700 riksdaler banco intecknad i sin gård i Gammelhyttan på våren 1841. Några år senare utbjöds den ”utfattige” Larssons gård på exekutiv auktion. Wikander bjöd högsta pris vid auktionen men betalade ändå endast 500 riksdaler för hemmanet vilket visar att exekutiva auktioner under 1840-talets kristid inte alltid gjorde gäldenären skuldfri, spekulantkretsen torde ha varit alltför snäv för att priset skulle skjuta i höjden. Carin Ersdotters gård i Bornås var också graverad med en inteckning. Johan Wikanders köp av hennes åttondelshemman genomfördes strax efter att hennes make hade avlidit. Bouppteckningen efter honom informerar oss om hushållets stora skuld till länsmannen. Värderingsman vid bouppteckningen var länsman Wikander själv. Hushållet ägde tillgångar värderade till cirka 515 riksdaler banco, varav den fasta egendomen utgjorde 500 riksdaler. Skulderna uppgick till över 1 140 riksdaler banco varav Johan Wikander stod som fordringsägare till hela 1 129 riksdaler, nästan 99 procent av den totala skuldsumman! 800 riksdaler av skulden hade intecknats i Carin Ersdotters och den avlidne maken Jacob Perssons fasta egendom. Vid köpet av gården betalade Wikander 1 076 riksdaler banco, ett belopp som alltså svarar ganska väl mot skulden. Således övertog länsmannen gården utan att ens behöva öppna sitt kassaskrin vid köptillfället. En sådan insyn och ovanligt stark fordringsägarroll möjliggjorde sannolikt att den normala gången utmätning – exekutiv auktion i vissa fall kunde hoppas över, särskilt i kristider. I Bornåsfallet utgjorde Wikander den enväldige fordringsägaren. Vi skall inte heller glömma hans tjänst som länsman. Kanske valde han att blunda för möjligheten att en exekutiv auktion kunde ha gagnat Carin Ersdotter ekonomiskt? Ser vi här ett uttryck för maktmissbruk? En intressant aspekt i sammanhanget är att Wikander själv aldrig låtit inteckna Carin Ersdotters åttondelshemman i Bornås som säkerhet för en fordran. Inteckningen hade transporterats till Wikander från hans myndling mamsell Becker. Uppenbarligen är denna affär ett gott exempel på de möjligheter till expansion som handel med reverser och inteckningar medgav före de moderna kreditinstitutionernas genombrott. Bergsmannen Erik Persson ådrog sig i november 1840 en intecknad skuld till Wikander i sitt sjättedelshemman i Västanås. Skuldsumman var då 824 riksdaler banco. Eriks förhandlingsläge var med andra ord inte det mest gynnsamma när länsman Wikander visade intresse för att köpa hans gård. Nu blev det i praktiken ett slags bytesaffär. År 1844 bytte Erik Persson och hans hustru egendomen 1/6 Västanås mot ”wederlag af 1/8 kronobergsmanshemman Ribboda och mellangift 700 Rdr”. I affären ingick vidare att Persson skulle överta den tidigare ägarens intecknade skuld till Wikander. Gården i Ribboda hade länsman Wikander inropat på exekutiv auktion tidigare samma år. Sjättedelshemmanet i Västanås värderades vid bytet till 1 700 riksdaler och gården i Ribboda till 1 000 riksdaler trots att Wikander själv endast hade betalat 600 riksdaler vid den exekutiva auktionen. Det är tydligt att länsmannen köpte Ribbodagården i rent spekulationssyfte. < tillbaka