Nils Nilsson

Min farfars farmors far

Johan Wikander

En man vars namn ofta dyker upp i Kvistbros arkiv är Kronolänsman Johan Wikander. Det är han som agerar åklagare då otrohetsaffären mellan Anna Maria och Nils tas upp i härasdsrätten. När jag letade efter detta mål i domböckerna, var det åtskilliga mål där hans namn dök upp. Sedan läste jag att det ofta var länsmannens uppgift att agera åklagare. Åndå upplevde jag att, trots detta, hans namn dök upp lite väl ofta. När jag sedan letade material om bergsbruk i Kilsbergen, så hittade jag en doktorsavhandling som analyserade bergsbruk i Kvistbro (Bergsmän och tackjärnspatroner, Linus Karlsson). Speciellt tar författaren upp Kronolänsman Johan Wikander. Läs gärna… (Bergsmän och tackjärnspatroner) Känslan jag fick om honom när jag blädrade i arkiven, bekräftades av doktorsavhandlingen. Han var inblandad i det mesta. Johan Wikander var ej ursprungligen bergsman, men han lyckades ändå dominera bergsbrukssamhället Kvistbro. Han gjorde sig rik och mäktig genom att exploatera bergsmännen i Kvistbro. 1823 (33 år gammal) ägde han endast 1/6 mantal bergamansjord i Mullhyttan, 1860 hade detta 18- dubblats och uppgick till 3 mantal bergsmansjprd. Han föddes 1790 på Västanås ägor. Fadern var byggnadssnickare och han dog när Johan var 4 år. 18 år gammal blev han vice fjärdingsman, några år senare var han fjärdingsman. Vice Kronolänsman i Lekebergs härad blev han vid 25 års ålder. Han gifter sig året innan han blev vice kronolänsman. Äktenskapet gav dem tre barn. Familjen köpte tidigt en bergsmansgård, och kom på det sättet in i bergsmanslagen. Han hade även gift in sig i en släkt med bergsmän i flera generationer bakåt i tiden. Släkten var aktad och hade ofta förtroendeuppdrag som t ex sexman. En annan betydeelsefull bergsman (och riksdagsman) gifte sig med Johans hustrus syster. Så det var inte så konstigt att Johan redan 27 år gammal utsågs till Kronolänsman. Många viktiga personer var nära släkt till Johan. Men det var inte bara kontakter som fick honom befodrad. Johan var duglig och fick saker gjorda. Han engagerade sig i bergsbruken. Hur hann han med allt? Räckte inte länsmanslönen? Faktum är att man som länsman hade ganska dåligt betalt, ocxh förväntades ha en sidoverksamhet. Johan hade nog stor nytta av att vara länsman, när han etablerade sig som tackjärnshandlare/tackjärnsförmedlare. Han kände till om någon hade en svag punkt, en hemlighet. Han lärde sig tidigt att utnyttja lagar och regler till sin egen fördel. Hans framgångar inleddes med att han bedrev handel. Han försåg bergsmännen med allt från dagligvaror och till verktyg och nödvändigheter för bergsbruken, som krut. Bergsmännen betalade genom att ställa sig i skuld till Wikman. Hans handel berörde hela samhället. Exempel på andra inkomstkällor var brännvinsförsäljning, låneverksamhet, vägavgifter, lösensummor vid vissa domar i häradstingen. Wikander tjänade mycket pengar genom att köpa upp tackjärn från bergsmännren, som han sedan sålde vidare till järnbruk. Han var en stor aktör på denna marknad (störst i södra Kilsbergen). Det var många som lånade pengar av Wikander, t ex lade han ut till hyttarbetarnas löner, som bergsmännen var skyldiga arbetarna. Krediterna till Wikander kunde bergsmännen betala tillbaka i tackjärn och bönderna i spannmål. Torpare kunde få arbeta av sina krediter i Wikanders egna gruvor. En del fick auktionera ut hela eller delar av sina hem för att betala krediterna till Wikander. Ofta var Wikander på auktionen och köpte till underpriser. Wikander finns omtalad i boken Folkminnen från Edsbergs härad. Fyra personer berättar om hur “gamle Wikander” inte drog sig för att lura socknens bönder och bergsmän. En av dem berättar: Gamle Vicander på Västanås […] börja sôm krögare å hade handel me i samma hus. Å pengar tjänte han, så han köffte hela Västås. Sen börja han lura bönnera i Kvessbro. Di kunne vasken läsa älla skriva å hade inga reda på va di köffte å Vicander. Di feck ta allt va di behövde på kredit å Vicander skrev ôpp unna för unna. Å senn, när han töckte di hade fått nog, så kôm han med köpebrev å di feck skriva på, att di sålde gårn te Vicander. På de vise geck de me många, å Vicander kom över en hel hoper gålar. I avhandlingen finns en historia upptagen hur Wikander lurade en bergsman i Mullersätter. Wikander lovade att lägga ut för en skuld som bergsmannen behövde betala tillbaka till ett dödsbo. Wikander lovade att själv betala till dödsbot., Till slut när skulden skulle vara betald, kräver Wikander en inteckning i bergsmannens bergshemman som säkerhet, för att låna ut pengarna. Wikander hade inte betalat skulden, och nu när bergsmannen blev pressad av dödsbot att betala, så kan Wikander begära det han vill ha. Bergsmannen försöker låna på annat håll, och den brevkonversation som följer till följd av detta avslöjar att man insett att Wikander försöker tillfoga sig så mycket han kan i Mullersätter. De skriver att Wikander ”tycks ha en särdeles kärlek för att få inteckningar i Mullersätter”. Hans sätt att förvärva egendom genom att återkräva skulder kan inte beskrivas på annat sätt än girigt! Läs avsnittet Skuldernas samband med Wikanders egendomsaffärer ur nämnda doktorsavhandling. Där finns tre exempel på Wikanders metoder att förvärva egendom. Läs mer om UTDRAG FRÅN BERGSMÄN OCH TACKJÄRNSBARONER, LINUS KARLSSON (DOKTORSAVHANDLING > När Wikander dog 1854, uppgick hans förmögenhet till 102080 riksdaler banco (det mesta uppbundet i fastigheter och fodringar). Det motsvarar över 10 miljoner i dagens penningvärde. Han hade fodringar på ca 275 individer (många av dem bodde i Kvistbro). < tillbaka