Carolina Fager

Min mormors farfars mor

Carl och Carolina - Metodister

Carl och Carolina Första gången som det framgår att Carl och Carolina är metodister, är i Husförhörslängden 1871-1875. Kortfattat om Metodistkyrkan i Sverige Metodisterna är en gren av Kristendomen som kommer från den protestantiska kyrkan. Den har sitt ursprung i 1700-talets England. Den uppstod när industrialismen tvingade folk att flytta in till fabrikerna i städerna. Många for illa och slogs ut. Initiativtagarna till metodismen, tyckte att den vanliga kyrkan gjorde för lite för de utslagna. Man började arrangera sammankomster för att studera bibeln. Kyrkan kände konkurrens och reagerade genom att inte släppa in dessa grupper i kyrkobyggnaderna. Man tvingades predika på gator och på torg. På 1800-talet utvecklades dessa grupper till ett eget trossamfund. Metodismen spred sig tidigt till USA. Där utvecklades kyrkan något annorlunda än i England (bl a organisatoriskt). När Metodismen kom till Sverige, så var det den amerikanska formen av metodism som fick fäste. På 1830-/40-talet försökte den brittiska versionen i Sverige, men det var först på 1860- talet, när sjömän tog med sig den amerikanska metodismen hem till Sverige, som den började sprida sig. Därför fick den sina tidigaste fästen i kuststäder som Kalmar, Karlskrona, Stockholm, Göteborg och Visby. Men även Örebro var ett tidigt och viktigt fäste för Metodisterna. Från Örebro så spred de sin tro i Värmland och Närke. Som störst var Metodistkyrkan i Sverige i början av 1900-talet med drygt 17000 medlemar. Metodistkyrkan ska vara den första kyrkan som tilläts som trossamfund med vigselrätt i Sverige (lite osäker på detta, men de var tidiga). Innan 1860 var det olagligt att konvertera till en annan kyrka. 1860 (alt 1859, Sockenbandens upplösandet, man tilläts ge Nattvard utanför Svenska kyrkan) och 1873 kom lagar som gjorde att man tilläts lämna Svenska kyrkan, förutsatt att man gick in i ett samfund godkänt av den svenska staten. Det mesta genomfördes under Karl XV:s regenttid 1859-1872. Metodistkyrkan godkändes 1876. Frälsningsarmén ser sig också som Metodister. Namnet Metodist kommer av medlemmarnas strängt metodiska levnadssätt. Metodistkyrkan slog sig 2011 samman med Baptistkyrkan och Missionskyrkan till Equmeniakyrkan. Det fanns ett antal metodister som valde att inte följa efter och istället bilda en metodistförening under den Finska Metodistkyrkan. Den hade till en början representation i Stockholm och i Göteborg. Det har sedan dess bildats ytterligare minst två nya församlingar, varav den ena finns i Laxå. Metodistkyrkan i Viby-trakten i slutet av 1800-talet Från Örebro spred sig Metodistkyrkan söderut. Carl och Carolina kom att vara verksamma i Hardemos Metodister. Vibys norra del gränsar mot Hardemo, Botten ligger precis vid denna gräns. Innan de flyttade till Botten bodde Carl och Carolina i Nälön, och fler ställen som ligger i Hardemo. Laxå fick tidigt verksamhet. De hörde då till Örebros församling (1870). Predikanter från Örebro besökte regelbundet Laxå. Jag tror att detta även gäller för församlingen i Hardemo. Laxå bröt sig ur Örebros församling för att en kort tid vara förenade med Hallsberg.1877 bildar Laxå och Hardemo en gemensam församling. 1877 får Hardemo en egen pastor, Emanuel Nilsson, som även har Laxå som sitt område (han hade 8 olika predikoplatser och fick gå flera mil varje vecka). 1879 har Hardemo-kretsen 60 medlemmar. Man har eget kapell med tillhörande pastorsbostad. (Ur Sveriges officiela statistik 1881-1885, Örebro Län) 24 mars 1882 godkännes Hardemo av kungen som Emaus, metodist-episkopal-församlingen i Hardemo. Laxå godkännes två år senare. Hardemo kom så småningom att försvagas. Storlekarna på församlingarna i Örebro Län i mitten av 1880-talet var: • Örebro 99 medlemmar • Lindesberg 64 • Nysund 46 • Karlskoga 93 • Hardemo 22 • Hidinge 32 • Hallsberg 39 • Laxå 100 Fler andra församlingar skapades så småningom (t ex Lerbäck, Lekhyttan, Degerfors och Bofors). Laxå och Hardemo fortsatte att samverka med gemensam pastor fram till 1887, då Hardemo fick egen pastor. 1889 så gick Hardemos församling åter upp i Laxå församling. Verksamheten i Hardemo fortsatte. Många av medlemmarna i Hardemo, valde att gå med i den lite närmre (än Laxå) och större (än Hardemo) församlingen i Hallsberg. När Kapellet i Hardemo brann ner 1897, så återuppbyggdes det ej, och det tycks som de kvarvarande metodisterna í Hardemo (bl a Carl och Carolina) anslöt sig till Hallsbergs församling. Predikanter i Hardemo • 1877-1880 Emanuel Nilsson (verksam även i Laxå) (ej med i Husförhörslängd, men har en son som föddes i Hardemo 1879, bör ha bott i Hardemo, antagligen Kapellet vid Lanna Norrgård) • 1880-1883 Carl Carlsson (verksam även i Laxå) (f d skomakeriarbetare, bor vid kapellet, Lanna Norrgård, 1881- 1883) • 1883-1885 Klas Emil Svensson (bor vid kapellet vid Lanna Norrgård) • 1883-1886 E Runfeldt (verksam även i Laxå) (ej med i Husförhörslängd, men har en son som föddes i Hardemo 1884, bör ha bott i Hardemo, antagligen Kapellet vid Lanna Norrgård) • 1886-1887 P Adelholm (verksam även i Laxå, efter 1887 endast i Laxå) (bor vid kapellet vid Lanna Norrgård) • 1887-1889 Carl Arvid Rabe (endast i Laxå) (bor vid kapellet vid Lanna Norrgård) • 1888 Gustaf Andersson Malmberg (bor vid kapellet vid Lanna Norrgård) • 1889-1891 J Johansson (efter att Hardemo gick upp i Laxå) • 1891-1896 N Lundbäck (i Laxå, där Hardemo ingick) (bor vid kapellet vid Lanna Norrgård 1891-1893) • 1894-1897 Lars Gustaf Andersson (bor vid kapellet vid Lanna Norrgård) • 1896-1899 Karl Oskar Thorsell (1901-1904 i Hallsberg) Hardemo Kapell och Hardemo Bönehus 31 oktober 1873 får Hardemo tillstånd av kungen att förvärva en utsedd tomt för att på denna bygga ett kapell. Tomten är en del av Lanna Norrgård (Lanna 1). Man väntade med att köpa tomten, istället fick man arrendera marken på 50 år, avtalet slöts 24 oktober 1876. Kapellet ska ha stått klart 1882. Man köpte sedan loss marken 23 oktober 1884, genom att två representanter för Metodistförsamlingen i Hardemo genomförde köpet. Även pastorsbostad fanns, åtminstone från 1881, troligtvis ända från 1877. Mellan 1881-1897 finns Metodistkapellet upptaget i Husförhörslängderna. Under denna period finns det alltid en predikant boende i bostaden vid kapellet (dessa finns medtagna i listan ovan). Kapellet brann 1897 och återuppbygdes aldrig. Tomten säljs 15 december 1898. Detta är slutet för metodisterna i Hardemo. De sista entusiasterna (däribland Carl och Carolina) ansluter sig till Metodistförsamlingen i Hallsberg. Ovanstående dokument behandlar Metodistförsamlingens inköp av marken (6 dokument ovan). Ovanstående dokument behandlar Metodistförsamlingens försäljning av marken (6 dokument ovan). Däremot så fanns det ett bönehus i Lanna, Hardemo. Det byggdes redan 1863 och stod nära metodistkapellet, men var nog Missionsförsamlingens bönhus. Det stod kvar så sent som 1950, då den fungerade som bostad under namnet Lanna Missionshus Lanna 1:11. Jag har försökt att på några kartor märka ut där jag tror att Kapell (blå pil) och Bönhus (grå pil) låg. OBS! Pilarna kan peka på hus, men tolka att pilarna bara som att de pekar ut ett område. Botten (orange pil) är medtagen för att visa avständet från Carl och Carolinas torp til kapellet. Den stora bilden ovan är en karta från 1846. Och en bit av en gammal häradsskarta (nedan) Nedanför är det samma område på en nutida karta och satellitbild. Sommaren 2018 åkte jag förbi där jag tänker mig att kapellet ska ha legat. Där stod ett fint hus, rött hus med vita knutar (se bilden nedan). Det såg knappast ut som jag tänkte mig ett kapell. Det visade sig att det höll på att renoveras och ägaren trodde att det hade varit ett kapell. Det ska också funnits tecken efter att det någon gång brunnit inomhus. Så… mina gissningar stämde. Kapellet som Carl och Carolina varit med och bygga och besökt ofta… det stod där. Metodistkapellet i Lanna, Hardemo. Medlemsregister och livförsäkringar Någonstans borde det finnas ett arkiv med register över tidigare medlemmar. Tyvärr har jag inte hittat något sådant. Däremot så hade både Carl och Carolina livförsäkringar igenom Metodistkyrkan. Kyrkan behövde låna pengar för att bygga kyrkor mm. Att skapa en förening som lånar pengar av sina egna medlemmar genom att erbjuda livförsäkringar, var nog smart. Samtidigt kunde medlemmarna känna att de stödde kyrkan, men ändå inte förlora pengar. Metodistkyrkans Livassuransförening skapades 1884. Carl och Carolina hade varsin livförsäkring, som föll ut efter de dött. De arkiv jag tagit del av är dåligt daterade, men Carl och Carolina står länge under Hardemo (även efter man gått upp i Laxå). Till sist är det bara de och en pastor som står under Hardemo, till sist flyttar de alla tre över till Hallsberg. Pastorn Karl Oskar Thorsell står under Laxå 1896-1899, och under Hallsberg 1901-1904. Troligt är att övergången till Hallsberg skedde strax efter att kapellet i Hardemo brann ner. Någon gång kring sekelskiftet upphör metodisterna att bedriva verksamhet i Hardemo. Nu ska man tänka på att de uppgifter jag bygger detta på är handlingar för livförsäkringar. Man kan tänka sig att man av bokföringsskäl inte för över personer direkt vid övergångar. Och det var inte endast de tre som tillhörde Hardemos kapell, det är de tre som tillhör Hardemos del som har livförsäkringar genom metodisterna. Barnens medlemskap Av Carl och Carolinas barn så är det främst deras äldsta barn Emma Carolina och hennes make Aron Pettersson som är medlemmar i Metodistkyrkan. Deras barn är också döpta i Metodistkyrkan. Kuriosa om den religiösa stämningen i Viby Slutligen vill jag ta upp ett avsnitt ur en gammal bok som jag hittade när jag letade material om metodisternas verksamhet i södra Närke. Boken som jag hittade heter Den inre missionens historia av Erik Jakob Ekman (1842-1915). Den beskriver inte specifikt metodismen, utan väckelserörelser i allmänhet, och även nydanande krafter inom Svenska kyrkan. Man kan tro att nydanande krafter betyder en mindre auktoritär kyrka. Sanningen är tvärtom. Man ansåg att Svenska kyrkan var för vek. Man skulle ställa högre krav på allmänhetens tro. Och det är det som den historia som jag ska referera, handlar om. Historien utspelar sig i Viby på 1860-talet (under denna tid flyttade Carl och Carolina runt, mest i Viby/Hardemo, 1868 flyttade de till Botten, så detta utspelar sig i deras närhet). Jag tycker att historien även förmedlar hur centralt det var med den kristna tron. Gustaf Wilhelm Müntzing föddes 1817 i Gällersta. Hans far var kronofogde. Müntzing... (jag menar Gustaf Wilhelm när jag skriver Müntzing), Müntzing ville tidigt bli präst. När han var 10 år gammal skrev han egna utkast till predikningar och kallade dem Försök af G. W. Müntzing. När Müntzing blev äldre och studerade, så var det filosofi som fångade hans intresse, men av ekonomiska skäl blev det ändå teologiska studier. Han prästvigdes i Strängnäs 1841. Han kom tidigt som pastorsadjunkt till Lerbäck (i södra Närke). Han erhöll 1845 fullmakt på skolmästarebefattningen. Han brinner inte för det religiösa. Istället "hängaf han sig åt naturfilosofiska och rationalistiska spekulationer". Men väckelserörelserna börjar dyka upp, och Lerbäcks kyrkoherde försökte förhindra deras frammarsch med alla medel han hade tillgång till (länsman, fängelse, domkapitel) och Müntzing stödde sin kyrkoherde i mer än 10 år. Den nya andliga rörelsen avtog ändå inte... tvärtom. Müntzing upplevde då två händelser som påverkade honom. Dels så valde han att be för en kvinna som var bedrövad över sina synder (oönskad graviditet?), Han själv hade sina tvivel på Gud, men när kvinnan återkom några dagar senare, så var hon lättad och glad (missfall?). Detta väckte Müntzings slumrande tro. Normalt hade han hotat kvinnan med bestraffning, men Gud hade istället benådat. Han skulle aldrig mer tvivla, han skulle aldrig mer predika ett budskap som han inte trodde på eller hota med straff när det var han själv som borde bestraffas. Den andra händelsen var hans samtal med en fattig kvinna, rik på andlighet, som ofta var hemma hos Müntzing. Hennes ord fick honom att se Guds vilja. Året var 1856. Från och med detta så förändrades Müntzing. Hans övertygelse och engagemang gick inte att stoppa. Han brann... 1860 så slutade han förbereda sina predikningar, istället gav Gud honom orden under predikan. Müntzing blev en omtalad predikare och folk strömmade till hans predikningar. Han åkte också till andra socknar för att predika. Det fanns många som trivts bra med den tidigare filosoferande prästen. När nu hans tro väckts hade han också blivit fastare mot de som var veka i tron. Han började kontrollera församlingsbornas tro och leverne. Han började utesluta alla som levde ett syndigt liv från att få ta nattvarden. Exempel på beteenden som ej var tillåtna var: Svordomar, dryckenskap, otukt, bedrägeri, ovänskap, gäckeri (lögner?), annan tydlig ondska, bristande kunskap i Guds ord. För att få ta nattvarden hos honom krävdes ett enskilt samtal (förhör?) innan gudstjänstens nattvard. Hann man ej ta samtalet innan gudstjänsten, fick man i efterhand komma till Müntzings ämbetsrum. Det började koka hos de inte så djupt troende av befolkningen. Han började samarbeta med den frikyrkliga rörelsen. Svenska kyrkan var inte en Kristi församling (ansåg Müntzing). 1862 ville Müntzing vidare. I 17 år hade han varit pastorsadjunkt och skollärare i Lerbäck. Som skollärare så uppfostrade han ungdomen med stränghet och mildhet. Men trots att hans väg låg öppen mot en pastoralexamen, så valde han ej att fullfölja detta. Han tvivlade på statskyrkans riktighet. Han sökte komministertjänster, men ryktet om honom gjorde att han inte fick en enda röst. När komminister Bulin i Viby dog, fick han till slut sin tjänst, 1862. Förhören inför nattvarden fortsatte han med i Viby. Han fortsatte överhuvudtaget på samma sätt som han hade verkat i Lerbäck. Detta var långt ifrån rutinerna som övriga präster i Viby använde. (Jag måste ta med ett stycke ur boken ordagrant... det är roligt...) Också höllos af den nitiske pastorn dessa förhör icke såsom en tom sedvänja utan såsom en hjärtlig, rannsakande examen inför Gud. En och en i sänder förhördes. De, som visade sig vara främmande för Gud, bjödos att afhålla sig från nattvarden, tills de blifvit omvända. Många måste på detta sätt finna sig uti att tills vidare vara uteslutna från den heliga nattvarden. Men att på det sättet få rykte om sig att icke vara en god kristen generade mången grufligt, och förbittringen mot den nye komministern blef allt större och större. En sockenbo gick fram för att ta nattvarden, men blev överhoppad, då han ej kom tidigare för Müntzings obligatoriska samtal. Nu hade flera i församlingen fått nog och man gick ihop och anmälde Müntzing till domkapitlet. Domkapitlet förbjöd Müntzing att hålla förhör, men tvingade honom att ändå genomföra nattvarden. En av Müntzings motståndare var kyrkoherde Edström. När Edström pålyste att Müntzing skulle hålla nattvard i Vibys kyrka så nekade Müntzing och avlyste nattvarden. De som ändå ville ha nattvard fick komma hem till hans komministerbostad i Frotorp. Han kunde icke för Kristi ord och kyrkolagen, hvilka han genom ed förpliktat sig att hålla, framsläppa allehanda blandadt folk till nattvarden; de orättfärdiga hade ju ingen del däri. Domkapitelmännen kallade Müntzing till förhör och dom. Men domkapitlet övertygades av Müntzings "klara och varmhjärtade framställning", och avsåg att lägga ner ärendet. Kyrkoherde Edström hade fått nog. Så länge Müntzing var kvar så vägrade Edström att gå upp i predikstolen. Edström anmälde Müntzing till domkapitlet och biskopen tvingades agera. Biskop Annerstedt kom ut och höll ett enskilt samtal med Müntzing. Müntzing erbjöd sig att lämna sitt ämbete, men biskopen ville ej detta. När visitationsdagen kom hade bygdens folk samlat sig vid kyrkan. Man kände till konflikten, och man var nyfikna på vad som skulle hända. Biskopen tog till orda framför altaret. Hans budskap var att alla skulle känna sig välkomna till kyrkan. Kyrkotukt var av Gud förbjudet. De orättfärdiga skulle bara bemötas med ord. Alla hade rätt till nattvard och ingen skulle skiljas från församlingen. Alla utom Müntzing och hans vänner höll med. De flesta av traktens präster var närvarande. Adjunkt Petersson skulle hålla högmässans predikan, men kunde inte det p g a en olyckshändelse, Varken biskop, kyrkoherde eller någon av övriga präster var redo för predikan. Müntzing fick ersätta Petersson. Müntzing hade ingen predikan förberedd, men hans glöd slog ut i lågor. Pastorn ropade från predikstolen: Det är omöjligt, att ljus och mörker, rättfärdighet och orättfärdighet, lif och död, Kristus och Belial kunna förlikas. Endast rättfärdighetèns vänner kunna förenas; de orättfärdiga måste afskiljas från Guds församling. Biskopen avbröt honom och krävde att han skulle ta avstånd från sina krav på kyrkotukt. Müntzing besvarade med att det står i kyrkolagen, som alla präster svurit ed till, att tillse att inte fel personer får del av Herrens nattvard. Han gick sedan till motangrepp och undrade varför man (i synnerhet Vibys kyrkoherde) glömde denna ed. Biskopen frågade kyrkoherden huruvida kommunionsförhör (husförhör?) hållits. Kyrkoherden påstod att detta gjordes, fast ingen i socknen hade hört talas om att något sådant förhör har hållits. Detta uppdagades och Edström beskylldes för att låta sin fiendskap, avund och illvilja ta överhand. Edström hade lovat att aldrig gå upp i predikstolen i Viby kyrka förrän Müntzing blev avsatt. Müntzing blev inte avsatt och kyrkoherden höll sitt löfte, mest p g a att han ganska snart drabbades av sjukdom och dog. Müntzing höll sig trogen mot sin starka tro, Starkt troende folk sökte sig till honom för att undervisas eller ta nattvard. Han tilläts dock ej verka fullt ut i Viby, präster och domkapitel motarbetade honom. Han anklagades bl a att ge nattvard utan prästbetyg. När prästerna i andra socknar, förvägrade att ställa ut attest för att ta nattvard hos Müntzing, fanns det de som tog ut en vanlig flyttattest till Viby, och kunde därmed besöka Müntzing. På sin 53:e födelsedag 19 april 1870 somnade Müntzing in i sin bostad i Frotorp. < tillbaka