Claes Fagerstedt

Min mormors farfars morfars far

Södermanlands Regemente & Expeditionen till Västerbotten

Ett utdrag från Kungl. Södermanlands Regementes Historia, Leijonhufvud I Grisslehamnstrakten skulle efter den 10. juni endast 600 man utgöra förpostkedja med omkring 400 man som »repli corps» vid Broby. En del af kustarmén sammandrogs till öfningsläger vid Uppsala. Södermanlands regementes I. bataljon afmarscherade dit den 16. juni, och intog den 18. kantoneringskvarter i Danmarks och Vaxala socknar. Den 20. juni återkom kommenderingen från kanonsluparna och den 21. anlände från hemorten kaptenen Trolle med två officerare, två underofficerare, sju trumslagare och spel samt 66 man af I. bataljonen, tre officerare, tre underofficerare, fyra trumslagare och 129 man af II. bataljonen. Dessa senare bildade 5. kompaniet. Den 1. juli förlades regementet i läger på Polacksbacken. Samma dag ankom majoren von Engelbrechten med en officer och 96 man af I. samt fyra officerare, två underofficerare, en trumslagare och 58 man af II. bataljonen. Regementet försattes den 3. juli på två bataljoner, I. bataljonen under öfverstelöjtnanten Hercules och II. bataljonen under majoren von Engelbrechten. I början af juli var kustarmén indelad i tre brigader, af hvilka i. brigaden under öfversten friherre Fleetwood bestod af Södermanlands, Jönköpings, Västmanlands och Kalmar regementen, ett 6 ?? fältbatteri, ett 8 ?? haubitabatteri, två 3 ?? positionspjäser, en skvadron lätt kavalleri och Roslags skvadron af Lifregementets kyrassierkår, och skulle förläggas omkring Finsta och Norrtälje i Skederids och Husby socknar med Södermanlands regemente i byarna Dillingby, Rösa, Sätuna, Torslunda, Täby och Torsvalla. Kvarteren skulle vara intagna den 15. juli. Den 13. Juli afmarscherade öfversten Lagerbring med Upplands regemente till norra armén. Södermanlands regemente afgick den 12. till sina kvarter. För alt rädda Västerbotten och söka tvinga ryska kejsaren till eftergifter i de fordringar, han helt säkert skulle uppställa under fredsunderhandlingarna, som öppnats i Fredrikshamn, beslöt regeringen i Sverige att i all hemlighet låta landsätta trupper norr om ryska kåren under Kamensky omkring Umeå, för att instänga densamma mellan norra armén under generalen grefve Wrede söder om Öre älf och landstigningstrupperna. och på så sätt få den ryska hären fången. Till företaget skulle kustarmen jämte några förstärkningar användas. Högste chef blef öfveramiralen friherre af Puke; generalen grefve Wachtmeister utsågs till befälhafvare för landstigningshären. Trupperna indelades i tre brigader, och det medföljande artilleriet bestod af två 6 ?? åkande fältbatterier och ett batteri 8 ?? haubitzer. Kavalleriet utgjorde endast en ordonnansafdelning till största delen uppdelad på hvarje brigad. På skärgårdsflottan tjänstgjorde dessutom landtvärnstrupper. 1. brigaden, som stod under befäl af öfversten friherre Fleetwood, utgjordes af två bataljoner Södermanlands regemente, tre bataljoner Jönköpings regemente och en bataljon Västmanlands regemente. 2. brigaden, som bestod af fem bataljoner och 3. brigaden af sex bataljoner, kommenderades af öfverstarne friherre Boije och grefve Löwenhielm. Dessutom hade vid de tre brigaderna bildats tre jägarbataljoner med 764 man tillsammans. Vid 3. brigadens jägarbataljon tjänstgjorde 50 man oberidna af Lifgardet till häst som skarpskyttar. Bland landtvärnstrupperna befunno sig äfven 27 man af Södermanlands landtvärn. Den 29. juli afmarscherade regementet från sina kvarter till Gräddö i närheten af Norrtälje. Där samlades flottorna, och landstigningstrupperna inskeppades med undantag af två bataljoner, som embarkerat i Stockholm. Södermanlands regemente med undantag af en fanjunkare, en rustmästare och 54 man, dels rekryter och dels mindre tjänstbara soldater, hvilka utgjorde besättning på kanonsluparna och kommendering vid kvarlämnad tross i Norrtälje, embarkerade jämte en del af Kronobergs regemente den 29. juli på linjeskeppet Konung Adolf Fredrik. Södermanlands regemente bestod enligt förslag på den embarkerade arméns styrka af två regementsofficerare, 22 kompaniofficerare, sex af mindre och fyra af ringare staben, 20 underofficerare; 20 spel och 710 man. Den 2. augusti var hela hären embarkerad och den 8. augusti afseglade flottorna, af hvilka stora flottan ankom den 11. till Hernösand och de öfriga flottorna den 13. Överläggningarna i nämnda stad, angående arméns landstigningsplats resulterade i att Ratan, omkring fem mil norr om Umeå blef därtill utsedd. På morgonen den 15. afseglade flottorna ut i Bottniska viken under svår tjocka och ankommo utan äfventyr till redden utanför Ratan den 16. augusti. För att skydda sin rygg, i händelse af landstigning, hade Kamensky vid sin tillärnade marsch söderut afdelat bland annat till trakten af Ratan det 23. jägarregementet och en bataljon af Navaginska regementet. Vid själfva Ratan befann sig äfven en kosackpostering. Denne sistnämnda blef genom bullret från den ankrande flottan öfverraskad, men kunde i följd af dimman ej upptäcka något förr än en rekognosceringsbarkass närmade sig stranden. Posteringen drog sig därefter tillbaka till Djekneboda, kvarlämnande en mindre utkikspost, som upptäckte den svenska flottan, sedan dimman den 17 på morgonen lättat. Underrättelsen om svenska flottans ankomst till Ratan nådde Kamensky mellan kl. 4 och 5. e. m. den 17. vid Öre älf. På morgonen denna dag kl. 8 var 1. brigaden debarkerad. Generaladjutanten Lagerbring framryckte, sedan avantgardet, som skulle bestå af 1. brigaden och jägarbataljonerna blifvit landsatta, med en del af detsamma på den ena till Djekneboda ledande vägen,eller den 6 km. långa vägen genom skogen. Under brigadchefen öfversten friherre Fleetwood marscherade återstoden af 1. brigaden stora vägen öfver Dalkarlså till Djekneboda. I den på skogsvägen mot Djekneboda, beläget i passet mellan Djeknebodasjön och Ratuträsket, marscherande styrkan ingick 100 man af Södermanlands regementes och 120 man af Kronobergs regementes jägare som förtrupp under kaptenen vid Södermanlands regemente Andersson, som var befälhafvare för 1. brigadens jägarbataljon. Djekneboda var besatt af en styrka af 23. ryska jägarregementet. Svenskarnas förtrupp ryckte kraftigt framåt, formerade jägarkedjor och drefvo ryssarna frän den strax öster om passet belägna Djekneboda gästgifvaregård, där de senare försökte hålla stånd. Vid bron, som förde öfver det de båda sjöarna förenande vattendraget, samlade sig ryssarna för att hejda de framträngande jägarna, men blefvo äfven därifrån undandrifna, hvarefter de retirerade till byn och besköto den förföljande förtruppen, som dock stormade byn och tvingade fienden vika tillbaka. Under dessa strider utmärkte sig bland andra fänriken vid Södermanlands regementes jägare Klingspor, på hvilkens bröst Lagerbring fastade sitt eget band till tapperhetsmedaljen; kaptenen Andersson blef sårad i högra foten och fördes ombord på flottan, och befälet öfver jägarbataljonen öfvertogs af Wachtmeisters stabsadjutant von Döbeln. Två soldater blefvo dödsskjutna och fyra jägare sårade, hvaraf n:r 35 Tvet i vänstra foten och n:r 132 Wulf i vänstra armen. Härunder hade debarkeringen fortsatt, och hela armén var landsatt kl. 8. e. m. samt hade småningom samlats till Djekneboda pä de två ofvannämnda vägarna. För att skydda arméns rygg hade dock Upplands regemente, som tillhörde 3. brigaden, jämte två kanoner afsändts till Bygdeå för att fatta posto vid Kallåsen. Kl. 6. e. m. uppbröt avantgardet från Djekneboda och marscherade söderut. Efter kl. 9 e. m. var hela armén i marsch mot Säfvar och kl. 4 f. m. den 18. inträffade avantgardet vid Pålböle omkring fyra km. norr därom. Här erhölls underrättelse, att de tre ofvannämnda ryska bataljonerna jämte tvä kanoner intagit ställning på höjderna bakom Säfvars bruk. För att taga dessa i flanken afsändes Kronobergs regemente öfver Gunnismark, men vid arméns framkomst till Säfvar var den fientliga ställningen utrymd. Ryssarna hade dragit sig tillbaka till Täfte. Emellertid hade Wachtmeister erhållit underrättelse, att »Arméens debarquering vid Ratan gjort mycket uppseende i Umeå, att ansenligt, dock odetermineradt, antal trupper blifvit dit beordrade från södra sidan eller Öre och öfriga försvarsanstalter vidtagna». I anledning häraf kvarstannade Wachtmeister med armén vid Säfvar för att inhämta öfveramiralen friherre Pukes befallning om vidare företag. På förmiddagen anbefalldes armén sätta sig i marsch kl. 8 e. m., men senare på dagen ändrades denna order så, att armén skulle hålla sig marschfärdig för att uppbryta tidigt morgonen därpå. Södermanlands regementes I. bataljons 4. »division» skulle utgöra arriärgardet. Någon frammarsch ägde dock ej rum, utan hela armen bivackerade den 18. och natten till den 19. vid Säfvar. På aftonen den 18. vidtogos följande dispositioner. I. bataljonen af Jönköpings regemente jämte dess båda jägardivisioner detacherades till Tväråmark för att hindra fiendens framträngande denna vägen från Umeå. II. bataljonen af nämnda regemente ställdes vid vägkorset på vägen till Tväråmark och Gunnismark till I. bataljonens understöd. I. bataljonen af Södermanlands regemente under regementsbefälhafvaren öfverstelöjtnanten Hercules intog ställning på höjden Krutbrånet, sydväst om Säfvars bruk på vägen till Umeå, för att utgöra »observationspost samt replie» för Södermanlands och Västmanlands regementens jägardivisioner, som jämte bataljonen utförde bevakningen frän Oxbäcken nordväst om Krutbrånet till Säfvarån sydost därom. Södermanlands regementes II. bataljon under majoren von Engelbrechten stod vid landsvägen, där Oxbäcken skär densamma norr om Krutbrånet, till I. bataljonens understöd. Från den sist nämnda bataljonens »fältvaktskedja» var en detacherad observationspost på 60 man, två underofficerare och en trumslagare under fänriken Kristoffer Magnus Norlin utsänd till en liten höjd sydväst om Krutbrånet och strax öster om sjön Almasjöns norra ända vid vägen till Umeå. Till skydd för den vid Umeåvägen utsatta fältvaktens högra flank och för att hålla förbindelse med I. bataljonen af Jönköpings regemente vid Tväråmark var en detacherad postering, bestående af en underofficer och 50 man under befäl af löjtnanten A. M. Nordenstolpe från Södermanlands regementes I. bataljon, utsänd till en höjd väster om Krutbrånet och sydväst om sjön Kjäsen. Vid Säfvars gästgifvaregård stod öfriga delen af 1. brigaden väster om Säfvarån. Artilleriet stod äfven väster om ån vid bron öfver densamma, och på vägen till Ytterboda befann sig af 2. brigaden Drottningens lifregementes bataljon med bevakning mot Ytterboda, samt en mindre postering mycket isolerad från de öfriga trupperna vid vadet väster om Ytterboda. Kårens öfriga trupper lågo i marschordning i bivack i byn öster om ån. Den 19. augusti kl. strax före 6 f. m. blef posteringen vid Ytterboda vad anfallen af ryssarna, och strax före kl. 6,30 anföllos de framskjutna posteringarna af Södermanlands regementes I. bataljon. Fänriken Norlin, som framryckt med 16 man för att rekognoscera på stora landsvägen, sedan de två anryckande första kosackpatrullerna vikit tillbaka för en svensk patrull, blef af de öfverlägsna ryssarna anfallen och nödgades för att ej blifva kringgången draga sig jämte sitt manskap tillbaka till fältvakten. Hans förlust härunder var sju dödsskjutna och fem sårade. Underofficerskorpralen Strand vid Nyköpings kompani, som erhöll en kontusion, utmärkte sig vid detta tillfälle. De från löjtnanten Nordenstolpes postering utsatta »utposterna» blefvo anfallna af en stark rysk jägarkedja, efterföljd af slutna afdelningar, och tvungos slutligen, ehuru understödda af posteringen, jämte denna draga sig tillbaka. Förlusten af döda var fyra och af sårade 11. Sju af ryssarna togos härunder tillfånga. Sedan posteringarna tvingats tillbaka på den vid Krutbrånets västra och sydvästra nedre sluttning varande postkedjan, hvars högra flygel kommenderades af rustmästaren Broms, framryckte öfverstelöjtnanten Hercules med Södermanlands regementes I. bataljon i sluten kolonn på landsvägen med jägarkedjor på flankerna och formerade sig för att möta ryssarnas anfall. Han höll stånd under 1½ timme oaktadt den öfverlägsna fiendens kraftiga påträngande, hvilket med bajonetten afvisades gång på gång. Under denna tid fann han flera gånger sina soldaters salvor ojämna och oroligt afskjutna. För att lugna dem satte han sig på marken framför bataljonen under första ledets fällda bajonetter och kommenderade mellan salvorna flera handgrepp. Detta hans förfarande hade god och lugnande inverkan på truppen. Chefen för regementets II. bataljon majoren von Engelbrechten hade vid början af skottväxlingen på morgonen blifvit anbefalld taga befälet öfver I. bataljonen, då Hercules troddes vara fången. Denna senare hade endast begifvit sig ut för att visitera sina poster, men återkommit och gjorde då ofvannämnda framryckning, hvarefter majoren von Engelbrechten begaf sig tillbaka till sin bataljon. Striden var då i full gång, och von Engelbrechten fann, då han återkom, blott en mindre del af sin bataljon kvar, där han lämnat den. Kaptenen Trolle, som under von Engelbrechtens bortvaro förde befälet öfver bataljonen, hade därunder på order af öfveradjutanten Stackelberg till I. bataljonens vänstra flygel först sändt hälften af Väster Rekarne kompani under fänriken Almgrens befäl och snart därefter återstoden af kompaniet under kaptenen grefve Wrangel och en pluton af Gripsholms kompani. Denna del af II. bataljonen understöddes af en del af III. bataljonen af Jönköpings regemente. Wrangel anföll fiendens »venstra» [högra] flygel samtidigt som midten attackerade fienden på landsvägen, men hade helt säkert med sin trupp blifvit afskuren, om ej fänriken Klingspor med Södermanlands regementes jägare uppryckt på höjden, hvarvid fienden drog sig tillbaka. All ammunition hade härvid utskjutits i följd hvaraf Wrangel tvangs retirera. I. bataljonen retirerade äfven småningom enligt order, när ammunitionen i det närmaste var slut, och tog ställning strax väster om Säfvars bro. Sedan Wrangel erhållit ny ammunition blef han kommenderad som kanonbetäckning till löjtnanten Petrés batteri. Denne hade med en kanon framryckt på landsvägen och under striden med det fientliga batteriet avancerat så långt, att han nästan kommit i handgemäng med fienden, hvarvid han vid afbröstningen förlorade en förställare med ammunitionslåda. Sedan kanonbetäckningen anländt, anhöll Petré, att förställaren skulle återtagas. I anledning häraf framsprungo Wrangel, fänrikarna Silfversvan och Munck, soldaterna vid Väster Rekarne kompani n:r 755 Björk, 781 Mild, 792 Värn, 843 Mähl, 844 Skult, 870 Helg och 885 Wis samt soldaten vid Gripsholms kompani n:r 1014 Berg och återtogo förställaren midt i fiendens åsyn. Den vid kanonbetäckningen kvarblifvne fänriken Almgren blef härunder dödsskjuten. Till I. bataljonens högra flygel hade löjtnanten Köhler på morgonen blifvit beordrad med en del af Gripsholms kompani för att »intaga ett vid höjden» öster om Krutbrånet »beläget halfbygdt hus» och hindra fienden framtränga därstädes. På denna höjd, dit löjtnanten Nordenstolpe dragit sig tillbaka och dit andra svenska mindre truppafdelningar ankommit, ryckte han upp till vänster om löjtnanten Nordenstolpe. Fänriken vid regementet Drakenhielm befann sig till vänster om Köhler. Nordenstolpes manskap var af Lifkompaniet, och Drakenhielms trupp bestod af manskap från 2. majorens kompani jämte folk från andra regementen, som han samlat. Den senare lyckades flera gånger drifva fienden tillbaka. Köhler skulle säkerligen, sedan han blifvit blesserad i ena benet, fallit fången i ryssarnas händer, om ej Drakenhielm räddat honom och därefter öfvertagit befälet. Kaptenen Trolle hade med en del af den återstående styrkan af II. bataljonen äfven afmarscherat till förstärkning af I. bataljonens högra flygel. Under framryckningen upptäckte han vid en gärdesgård en i overksamhet varande rysk styrka. Af soldaten n:r 1084 Käll nedskjöts en på en bergskulle varande rysk trumslagare, hvarefter Trolle med sitt folk i fyrsprång attackerade fienden, som genast flydde. Fyra af ryssarna nedskötos. Då han under sitt förföljande af fienden mot sjön Kjäsen var nära att på högra flygeln blifva kringgången, drog han sig tillbaka till gärdesgården, där han först upptäckt ryssarna, förenade sig med fänriken Nisbeth med en del af Upplands regementes jägare och fänriken Queckfeldt, förnyade anfallet samt lyckades fördrifva fienden. Den tillbakaträngda ryska styrkan erhöll förstärkning och drog sig åt sidan för att kringgå Trolles högra flygel, i följd hvaraf han var nödsakad retirera mot »centern». Jägarkedjans högra del indrogs, då Trolle vid en gärdesgård upptäckte en mindre rysk styrka, hvilken anfölls. Största delen af densamma flydde. Under denna strid var Trolle nära att blifva skjuten, men räddades genom rustmästaren Barch. Trolle »indrog» härefter sitt fölk och försåg det med från sju ryska fångar tagen ammunition. Vid något tillfälle under dessa strider, i hvilka Trolle äfven understödts af Drakenhielm, hade fänriken Queckfeldt, som gjorde adjutantstjänst, begifvit sig till majoren von Engelbrechten och meddelat honom, att Trolle var i behof af hjälp. I anledning häraf skyndade von Engelbrechten till höger om vägen med Queckfeldt som vägvisare till Trolles understöd, förenade sig med honom och framryckte, hvarvid de drefvo fienden tillbaka för fjärde gången. Under hela striden hade regementets båda bataljoner »slagits som ursinniga människor» och »lidit mycken skada». I. bataljonen hade »med yttersta mandom», understödd af II. bataljonen samt af andra till hjälp sända trupper, försvarat sina ställningar, förlorat och återtagit dessa tre gånger samt bibehållit sina positioner nedanför höjden ända tills allmän reträtt öfver Säfvar anbefallts af Wachtmeister. Denne utgaf order därom, emedan det efter häftiga strider längs hela linien och vid Ytterboda visat sig omöjligt att fördrifva fienden ur deras tillkämpade ställningar, och i följd af att armén höll på att kringgås på båda flyglarna. Trupperna vid Ytterboda anbefalldes taga vägen genom skogen till Djekneboda eller Ratan. Under reträtten marscherade i. brigaden i midten och däraf Södermanlands regemente först samt dess jägardivisioner näst sist. Återtåget verkställdes i god ordning och under vägen tillstötte Jönköpingsbataljonen från Tväråmark och Svea lifgardesbataljonen, hvilken senare varit sänd till Ytterboda till understöd åt Drottningens lifregementes bataljon, som retirerade till Ratan. Marschen gick till Djekneboda, dit arriärgardet ankom kl. 11, e. m. Broarna mellan Säfvar och Djekneboda hade förstörts. Ryssarna förföljde ej länge och ej med kraft, utan stannade till största delen i svenskarnas lämnade positioner. Under natten utsände de dock ett detachement efter svenska arriärgardet för att återställa de förstörda broarna. Passet vid Djekneboda besattes ej af Wachtmeister, utan marschen fortsattes till Ratan, dit armen ankom kl. 4. f. m. den 20. augusti. Dit anlände äfven Upplands regemente från Bygdeå och Drottningens lifregementes bataljon från Ytterboda. Försvaret ordnades där genast, fältvakter utsattes, trupperna ordnades brigadvis i slagordning och kanonerna placerades i där befintliga fältverk. Skärgårdsflottan hade lagt sig i linie och i själfva hamnen hade kanonslupar, galärer och mörsarfartyg placerats. Emellertid hade ryska hären på morgonen den 20. fortsatt framryckandet öfver Djekneboda mot Ratan, och vid middagstiden ägde i svenska förposterna underhandling rum mellan Wachtmeister och en rysk parlamentär. Häraf blef intet resultat. Ryssarna anföllo från skogsvägen till Djekneboda svenskarnas jägarkedjor. De öfriga svenska trupperna hade dragit sig tillbaka på den sydost om Ratu by belägna halfön Lass-skäret i skydd af där befintliga fältverk. Svenska jägarkedjorna och sist bland dessa Södermanlands jägare drogo sig äfven småningom tillbaka och undan för fartygens eld, hvilken jämte elden från på Båkholmen uppställda skeppskanoner samt Wachtmeisters kanoner till slut tvingade ryssarna upphöra med anfallet och draga sig tillbaka till Djekneboda omkring kl. 8. e. m. Den 22. augusti på morgonen embarkerade armén, hvilket var verkställdt kl. 8. e. m. Flottan ankrade längre ut på redden. Transportflottan och skärgårdsflottan afgingo den 23. till Umeå älf. Stora flottan med den därå embarkerade delen af armén kvarstannade på Ratans redd för att observera den ryska hären, hvars reträtt man hoppades påskynda genom att till Piteå afsända i dess rygg en mindre landstigningstrupp. Den 23. afgick sjöledes en styrka på 200 man för att vid Piteå förstöra därvarande brygga. I denna trupp ingick 50 man, en underofficer och en trumslagare af Södermanlands regemente under befäl af fänriken Blomstedt. Bryggan försvarades af 500 man ryskt infanteri och ett batteri. Härvid sårades bland andra fänriken Marcks von Würtemberg och 74 Skarp vid Lifkompaniet. Företaget misslyckades och expeditionen drog sig tillbaka till Piteåhamn, hvarifrån den afseglade till Umeå den 31., sedan Kamenskys retirerande här, som den 24. augusti afgått mot Piteå, anländt dit den 29. Om dess reträtt hade visshet vunnits genom en den 26. af majoren von Engelbrechten med omkring 200 man företagen rekognoscering mellan Ratan och Säfvar. Den 28. landsattes 1500 man af de på stora flottan varande trupperna och däribland Södermanlands regemente samt afmarscherade mot Umeå, hvilken stad norra armén den 24. tagit i besittning, sedan ryssarna utrymt densamma den 23. I dess närhet vid Mellan Teg slog regementet läger den 29. augusti. Samma dag ankom äfven stora flottan till Umeå, hvarifrån Sandels afreste för att söka ingå stillestånd med Kamensky, som han träffade i närheten af Skellefteå, dit ryska hären återvändt, sedan den retirerat till Piteå. Öfverenskommelse slöts att stillestånd skulle äga rum, medan fredsunderhandlingarna fortforo, och att, tills freden slutits, svenska armén skulle stanna i Umeå och den ryska i Piteå. Vid Mellan Teg kvarlåg regementet till den 6. september. Denna och följande dag embarkerade på flottan en del trupper af kustarmén; regementets I. bataljon på linjeskeppet Konung Adolf Fredrik och II. bataljon på fregatten Fröja samt afseglade till Gräddö, där trupperna debarkerade den 13. september. Regementet intog därefter samma kvarter i Husby socken, som det innehaft före expeditionen och behöll desamma, tills kustarmén upplöstes efter fredsslutet den 17. i samma månad. Den 27. uppbröt regementet och tågade genom Uppsala till Strängnäs, där bataljonerna åtskildes den 5. oktober, hvarefter kompanierna hemtågade till sina vanliga samlingsplatser och upplöstes. Kommenderingen till kanonsluparna hemkom äfven kort där efter, sedan den i medlet af oktober blifvit afmönstrad i Stockholm. Den 10. december 1809 slöts fred med Danmark och den 6. januari 1810 med Frankrike. Under striderna vid Säfvar, som varade från kl. 6,30 f. m. till kl. 3. e. m., hade af regementet sårats en regementsofficer, löjtnanten Köhler och troligen äfven löjtnanten Nordenstolpe, fem underofficerare, hvaribland fanjunkaren Herweger, två spel samt 59 man korpraler och soldater. Dödsskjutna eller saknade voro fänriken Almgren och 72 man korpraler och soldater. Bland de sårade kunna nämnas korpralerna 971 Qvick och 789 Lind, vice korpralen n:r 941 Ridbom, soldaterna n:r 48 Asp, 102 Hane, 107 Hjelte, 303 Ökenqvist, 280 Palm, 442 Smed, 489 Örn, 962 Brådd, 990 Kant, 1053 Ström och 1167 Piik. I dessa strider hade utmärkt sig öfverstelöjtnanten Hercules och majoren von Engelbrechten, kaptenerna Trolle och grefve Wrangel, löjtnanten von Engelhardt — vid I. bataljonens reträtt mot Säfvar — och löjtnanten Köhler, fänrikarna Drakenhielm, Queckfeldt, Silfversvan, Munck, Norlin, Nordenstolpe och Karl Gustaf Klingspor; bland underofficerarna vid Lifkompaniet fanjunkaren Esping, vid 1. majorens kompani rustmästaren Broms och underofficerskorpralen Vessman, vid Nyköpings kompani underofficerskorpralen Strand, vid Öfverstelöjtnantens kompani underofficerskorpralen Langborg, vid Gripsholms kompani sergeanten K. A. Ljung, hvilken på stridsfältet blef utnämnd till fanjunkare, och vid Väster Rekarne kompani fanjunkaren Herweger; af manskapet vid I. bataljonen öfver 18 korpraler och soldater och vid II. bataljonen 46. Vid Ratan sårades rustmästaren Grass och tre man, däribland 174 Spång, samt saknades en. Under dessa strider hade vidare äfven fänriken friherre von Köhler och adjutanterna Sparre och Samuel Klingenstierna visat prof på tapperhet. Under striderna vid Djekneboda, Säfvar och Ratan förlorade regementet bland andra persedlar 127 gevär, 180 bajonetter, 149 gevärsremmar, två trummor, 141 kapotter, 53 jackor, 53 par byxor, 65 hattar, 53* par skor, 53 skärp, 66 halsdukar, 11 ränslar, 113 tornistrar och 626 kopparflaskor. Följande året erhöllo kaptenen grefve Wrangel, löjtnanten Köhler, adjutanten Klingenstierna, fänrikarna friherre von Köhler och Queckfeldt och adjutanten Sparre guldmedalj för tapperhet i fält. Öfriga officerare, som föreslagits till nämnda medalj, erhöllo den ej, då de redan innehade svärdsorden, och K. M:t ej ansåg då lämpligt tilldela dem medaljen. Af de underofficerare, korpraler och manskap, som för visad tapperhet under striderna vid Säfvar och Ratan gjorde sig förtjänta af belöning och 1809 blefvo föreslagna därtill, innehade följande medalj för tapperhet i fält år 1811: fanjunkarna Ljung, Esping och Herweger, underofficerskorpralerna Strand och Wessman, n:r 5 Fisk, 10 Rök, 33 Stenström, 50 Malm, 58 Brink, 89 Ehn, 127 Wad, 167 Skäl, 222 Fagerstedt, 227 Flink, 303 Ökenqvist, 312 Fält, 334 Skön, 358 Fisk, 389 Vik, 453 Dalin, 478 From, 539 Kula, 548 Öckner, 613 Ek, 623 Ask, 640 Jarl, 715 Klang, 755 Björk, 770 Garp, 792 Wärn, 843 Mähl, 874 Hahl, 922 YA(, 971 Qvick, 979 Jätte, 989 Lind, 990 Kant, 1082 Söf, 1084 Käll, 1097 Knutsten, 1105 Lång och trumslagaren Bergström. Sedermera erhöllo flera andra af dem, som bevistat dessa strider, medalj för tapperhet i fält. < tillbaka