Claes Fagerstedt

Min mormors farfars morfars far

Soldattiden 1808 - Danska-Svenska kriget

Bakgrund Det dröjde inte länge innan nya krig uppstod. Finska kriget 1808-1809 är nog, tillsammans med Karl XII:s härjningar, det krig som gett Sverige störst förluster, och som svider mest i den svenska krigshistorien. Fast egentligen var det inte bara Ryssland som angrep Sverige (Finska kriget), utan det var ett tvåfrontsangrepp på Sverige. Frankrike, Danmark/Norge och Ryssland bildade en allians för att angripa Sverige. Sverige ställs mot sina två arvfiender som samtidigt är uppbackade av den tidens militära stormakt, Frankrike under Napoleon. Det räcker med att titta på en karta för att inse att Sverige var omringat av fiender. Storbritannien allierade sig dock med Sverige. Danmark blev 1807 anfallet av Storbritannien som förstörde eller ockuperade danska flottan. Britterna var rädda att den danska flottan skulle falla i fransmännens händer. Nu var danskarna utan flotta, och för att skydda sig mot britterna så allierade de sig med fransmännen. På så sätt hamnade Sverige och Danmark/Norge på olika sidor i kommande krig. I alliansen mellan Frankrike och Danmark/Norge fanns löften om att Frankrike skulle hjälpa Danmark/Norge att återfå sin flotta. I gengäld skulle Danmark/Norge förbinda sig att delta tillsammans med Frankrike och Ryssland i krig mot Sverige. Danmark var hårt åtgånget av tidigare års krig och ville helst inte kriga mot Sverige. Sverige rustar Tidigt 1808 började man från generalerna sida, oroa sig för att bli angripna. Man drar ihop en reservarmé vid Örebro. Södermanlands regemente är en av de delar som ingår. Den 15 mars anländer regementet till Lännäs (och nu är Fagerstedt med). Snart går man vidare in i Närke. Första bataljonen (där Fagerstedt ingår) förläggs runtomkring Blacksta och andra bataljonen i Vintrosas Sanna. Under denna tid bor familjen Stenberg i Sanna (dock ej Vintrosas Sanna). Båda förläggningarna är ganska nära där Stenberg bor. Ryssland anföll Finland (Sverige) 21 februari 1808. Frankrike tryckte på och Danmark valde då att förklara Sverige krig 18 mars 1808. Målet för danskarna var att återta de delar man förlorat till Sverige 150 år tidigare, och man såg möjligheten då Ryssland en månad tidigare inlett en offensiv in i Finland. (Även om man, som sagt, inte kände sig redo för krig). Den svenska krigsmakten delades upp i fem arméer, Norra armén, Kustarmén, Finska armén, Södra armén och Västra armén. Dessa namn hålls kvar kriget igenom. Till en början består Västra armén av den reservarmén som satts upp tillsammans med de soldater som tillhör regementen som finns där den Västra armén ska agera. Jag återkommer med kriget mot Ryssland, som pågår samtidigt som kriget mot Danmark/Norge. Eftersom Södermanlands regemente användes först i kriget mot Danmark/Norge, så tas detta krig först upp. Hela tiden ska det dock betänkas att det pågår två krig samtidigt mot Sverige. Först tänkte Gustav IV Adolf att gå till motattack och erövra Själland. Rädsla för att danskarna skulle få förstärkning kombinerat med att man insåg risken att Finland kunde gå förlorat vid ett krig mot Ryssland, gjorde att man istället valde att snabbt försöka vinna kriget mot Danmark. Planen var att hålla tillbaka danskarna i söder samtidigt som man invaderade Norge. För att inte Danmark skulle riskera att förlora Norge så skulle Sverige tvinga Danmark att sluta fred. När kriget mot Danmark/Norge väl var över, så skulle sätta in all kraft mot Ryssland. Sverige hade en bättre utrustad armé än tidigare och vältränade soldater. Angreppen mot Sverige var hårda och på två fronter. Läget var allvarligt. Fronten mot Danmark blir snabbt stabil Kriget mot Danmark/Norge var lika mycket ett anfall från Danmark på södra Sverige, som ett anfall av Sverige på Norge. Jean Baptiste Bernadotte skulle leda en fransk-dansk invasion av Sverige. Bernadotte hade två veckor innan den danska krigsförklaringen, inlett en marsch söderifrån, med en stor armé för att förena sig med den danska armén. Angreppet på Sverige skulle göras med ofattbara 81000 man. Men från alla håll fanns det en tvehågsenhet att vara den ledande truppen vid anfallet på Sverige. Bernadotte förhalade sin ankomst och hade inte räknat med att Storbritanniens flotta hade övervintrat i Göteborg. Britterna var på plats direkt när isarna gick upp och kunde kontrollera och försvåra nödvändiga passager för Bernadotte. Spanien hade bidragit med en stor andel soldater på Frankrikes sida. Av olika anledningar kom Frankrike och Spanien på kant med varandra, och de spanska soldaterna drog sig ur. Danmark var som sagt hårt åtgånget av tidigare års krigande. Att försörja Bernadottes stora armé ställde till stora problem för det danska folket. Sverige kunde stå mot bra och i mitten av april blåstes den Fransk-Danska invasionen av. Sverige kunde enkelt hålla gränsen. Kriget mot Norge Istället koncentrerades detta krig på det svenska anfallet på Norge. Svenskarna angrep Norge på tre ställen, dels från Jämtland, dels från Bohuslän och dels från Värmland. Den norska armén var liten och Norge har en lång gräns och en lång kust som skulle försvaras. När Danmark förklarat Sverige krig så beordrades reservarmén att förflytta sig till tänkta positioner. Fagerstedts bataljon (första bataljon) marscherade från Blacksta (1) (1 april) över Kristinehamn (2) (4 april) och Karlstad (3) (där man provianterade sig, 8 april avmarscherade man) till Åmål (4) med omnejd. Bataljonen skulle utgå från Östervallskogs kyrkoby (5), dit man anlände 12 april. Man tillhörde Västra arméns högra flygel. Den vänstra flygeln hade svårt att genomföra den ursprungliga anfallsplanen, och Fagerstedts flygel fick avvakta. Till slut blev man tvingade att anfalla själva utan stöd av den vänstra flygeln. Man anföll enligt ursprungsplanen, i riktning mot Glommen (6). Fagerstedts brigad var med och marscherade 15 april. De var uppdelade i tre kolonner längs med vägen Rommenäs (8)-Bön (7) och framryckte i den planerade riktningen (mot Glommen (6)). De förlades längs Örjesjön (15) från och med Opsal (18) och Krog (10) till och med Stillesby (11). Den 20 april förändrades kvarteren och Södermanlandsbataljonens jägare förlades med posteringar i Skulerud (12) och Lund (13). Skildring av en konfrontation (sammanfattning) Jag har sammanfattat ett utdrag ur Leijonhufvuds Kungl. Södermanlands Regementes Historia. 20 april klockan 11.30 anfölls posteringen vid Lund (13) hastigt av norrmännen. Man var tvungen att retirera, men norrmännen följde inte efter. Livkompaniet i Fagerstedts bataljon gav understöd för att jägarna skulle kunna återta sina posteringar i Lund (13). De norska jägarna ansåg sig ha besatt Lund (13). När svenskarna kommit till Pabesta (14), fanns det en å och en smal bro. På andra sidan fanns norrmännen och en häftig eldstrid utbröt. Eldstriden pågick i en halvtimme, innan svenskarna tvingades åter retirera. Man beordrades istället gå till Skulerud (12). Norrmännen följde inte heller nu efter. Man kände sig hotade och man var under gevär hela natten till den 21 april. Man förlades i kvarter från och med Norra Opsal (9) och söderut längsefter Örjesjön (15) 1.5 fjärdingsväg (ca 4 km). Man byggde befästningar och hade ett stort läger. Tidigt på morgonen den 5 maj anföll norrmännen vid Norra Opsal (9), och man hade överlägsna krafter. Under tiden som strider pågår försöker andra norska starka soldater gå runt de svenska trupperna (vi återkommer till dem). Svenskarna måste backa till Södra Opsal (17). Tillsammans med manskapet som finns där försöker man slå tillbaka den överlägsna norska truppen. Även Södra Opsal (17) måste uppgivas. Fagerstedts kompani anländer då. Man skyddar jägarnas återtåg. Norrmännen försöker gå över ån, och prövar en i det närmaste riven bro, men misslyckas. Man går längre bort där de kan vada över. Sedan drar de sig upp i bergen bakom torpet Vispan (20). Jägarna och Fagerstedts kompani retirerar tillsammans. Jägarna besätter berget på ena sidan Opsalvägen (19) till Krog (10) och kompaniet besätter andra sidan, för att hindra fiendens framryckning vid Vispan (20). Både kompaniet och jägarna hann före till nämnda ställe. Kompaniet delades i två delar, som tog ställning på varsin sida av torpstugan och besköt med korseld dalgången mellan höjderna och sluttningen av höjden där Vispan var beläget. En del av manskapet låg till och med på stugans tak och sköt. Strax kom fiendesoldaterna rusande utför berget som ligger bakom Vispan (20) och ner i dalen, öppnade eld och beredde sig på att storma höjden kompaniet intagit. Fienden lyckades ej och fick dra sig tillbaka. Två ur kompaniet blev skadade. De norska soldaterna som försökt gå runt de svenska trupperna hade under striderna kommit fram till höjderna däromkring. De blåste i sina jägarhorn och Fagerstedts kompani och de svenska jägarna väljer att retirera. Nyköpings kompani ansluter. De har mött den (av) jägarna förföljande fienden på vägen mellan Opsals hage och Krogs gärde. Man besköt dem med mycket kraftig eld, ibland så nära som 10 stegs avstånd, när norrmännen framträngt över Krogs gärde, och norrmännen tillfogades stora förluster. Ansatt i fronten och hotad i höger flygel blev hela bataljonen tvungna att fortsätta sitt återtåg. Först på slätten vid Jowall (21) hann andra kompanier komma med understöd. Vid Ulsby (23) tillkom en jägarbataljon från Närke-Värmlands jägarbataljon som stärkte den högra flygeln. Norrmännen hade nästan hunnit kringgå denna flygel, så man måste fortsätta retirera. Återtåget fortsatte med ständiga strider. Man försökte fatta posto på varje höjd och behålla den. Då bataljonen kom fram till Slupstad (22) ca ½ mil från Opsal (18), skyddade Närke- Värmlands bataljon den högra flygeln och Södermanlandsbataljonen tog lämplig ställning vid Slupstad (22), bevakande Stillesby (11) på andra sidan. Fienden upphörde förföljandet och drog sig tillbaka Ullerud (25). Striden har pågått i 5½ timmar. Södermanlandsbataljonen förlorade 5 man dödsskjutna, 4 illa sårade och fångna, 17 man sårade. Dessutom förlorade man 1076 portioner mat, som pga avsaknad av häst, ej kunde medföras. Under striden hade »soldaterna af Södermanlands bataillon utmärkt sig med en ovanlig contenance; då deras ammunition var all gjordes utdelning af patroner under fiendens eld och ögon, samt hade de derjemte en exactitude och hörsamhet som ej nog kan berömmas». Hvad officerarna beträffar utmärkte sig kaptenerna von Engelbrechten och Trolle samt fänriken Klingspor. Genom extra generalorder af den 10. maj tillkännagafs för armén att »Södermanlands bataillon synnerligen utmärkt sig genom sin köld och disciplin» samt att »Captain v. Engelbrechten och fänrik Klingspor visat att mot rätt behjärtade svenskar, öfverlägsenheten icke alltid medför segrar». 10 maj utfördes rekognosering med män från Södermanlands bataljon till Ullerud (25). Även till Örje (24) gjordes en expedition. Det hade varit daglig beskjutning. Västra armén hade normalt inga besvär att hålla de ställningar man intagit. Men att fortsätta in i Norge var otänkbart pga matbrist och avstånden till magasinen i Sverige (Arvika och Ökna m fl). Vägarna var eländiga. Bataljonerna beordrades att upprätta livsmedelsförråd i sina egna förläggningsområden. Reträtt I slutet av maj blev en annan del av den svenska armén besegrade vid Jerpset (26). Man blev oroliga i det svenska lägret. Dessutom så hade det kommit meddelande från den svenska kungen, som man uppfattade som att han önskade en allmän reträtt (Kungen hade önskat att man slutade angripa och istället säkrade de områden i Norge man hittills ockuperat). Trots att man var starka och hade områden ockuperade så backade man därför under juni tillbaka (inbegripet Fagerstedt och hans soldater) till den svenska sidan om gränsen för att säkra de gamla gränserna 8 juni började man sitt återtåg mot Östvallskogs socken (5). Fagerstedts bataljon marscherade från Slupstad (22) över Dalen och förlades i Östvallskog (5) och avlöste andra bataljonens bevakning vid Östvallskogs kyrka (5). Den 24 juni avlöstes man och gick i sin tur och övertog bevakning vid Strömer (27). 25 juni blev man (tillsammans med hela sin brigad) beordrad att på snabbaste sätt ta sig längs Stora Lesjön (28) till Västra Ed (29). Fagerstedts bataljon hade på natten avlösts och via Töcksmarks bruk (30) i sin tur tagit sig till Smuggesund (32) och avlöst 2:a bataljonen natten till den 25 juni. Den 1 juli avlöstes man och gick via Torrskogs kyrka (31) till Västra Ed (29) för att den 3 juli slå läger vid Strand. Resten av juli och augusti bestod av bevakning av gränsen och någon enstaka rekognosceringstur. Under hela denna tid var Södermanlands regemente samlat i Västra Ed (29). Kriget mot Norge kom att mattas ut, mycket beroende på de fattiga och torftiga trakter där kriget utspelade sig. Fred slöts mellan Sverige och Norge i slutet av 1809. Det började med vapenstillestånd i slutet av 1808 för att senare bli formaliserat. Freden kom dock för sent för att undgå armod och efterföljande sjukdomar, bland både norska och svenska soldater. < tillbaka