Claes Fagerstedt

Min mormors farfars morfars far

Reträtten från Åland

Ett utdrag från Kungl. Södermanlands Regementes Historia, Leijonhufvud Den svåra belägenhet, hvari den genom sjukdom och dödsfall försvagade Åländska fördelningen befann sig, sökte för konungen klargöras, men han lyssnade ej därtill utan fasthöll att Åland skulle till det yttersta försvaras. I slutet af februari hade dit ingått rykten, att ryssarna sammandrogo i Åbo en större styrka för att därifrån anfalla Åland. Först i början af mars erhölls säkrare kunskap därom, och den 6. mars anfölls posteringen vid Bänö af kosacker. I följd häraf sammandrogs I. brigaden. Den 14. mars hade den ryska hären redan samlats på Kumlinge samt var dagen därpå färdig att på fem kolonner fortsätta marschen till Åland. Vid underrättelsen härom beredde sig von Döbelns trupper på kraftigt försvar. I början af nämnda månad voro 1. brigadens förposter vid Vårdö 260 man, vid Bomarsund och Skarpans 232, vid Tranvik 62, vid Hulta och Sylöda 66 och i Mångsteckta 251 eller tillsammans 871 man. Samma dag — den 14. mars — som ryska hären var samlad på Kumlinge, blef den avancerade postens vid Vårdö postering vid Löfö anfallen af en öfverlägsen rysk styrka och tvangs efter en stunds skottväxling draga sig tillbaka, hvarvid tre soldater af Södermanlands regemente blefvo fångna. Sedan von Engelbrechten från Vårdö framsändt förstärkning retirerade kosackerna öfver Delet. Med anledning af detta anfall alarmerades hela 1. brigaden och sammandrogs vid Bomarsund, hvarifrån förstärkningar framsändes till Värdö. Sådan var ställningen vid Åländska fördelningens 1. brigad, då von Döbeln natten till den 15. mars genom majoren Arfvedsson erhöll underrättelse om revolutionen och order att genast låta en del af gardena, hvilka den 14. mars återfått sin rangställning, afgå till Stockholm. Han skulle retirera och utrymma Åland, i händelse ryssarna trängde på, och af dem söka utverka ett stillestånd. För att vinna tid afsände han den 15. befälhafvaren för vänstra flygelns förposter vid Skarpans generaladjutanten Lagerbring till ryska högkvarteret med uppdrag att underhandla om stillestånd, samt med anhållan att von Döbeln för det ändamålet erhölle ett personligt möte med ryska öfverbefälhafvaren von Knorring. Vid Lagerbrings och von Knorrings underhandlingar i Kumlinge blef öfverenskommet, att ryska armén endast skulle ockupera Föglö och Vårdö, tills det begärda mötet ägt rum, och ej framrycka längre, medan underhandlingarna varade, samt att därunder de svenska trupperna utom förposterna skulle behålla sina innehafvande ställningar. Sedan von Döbeln erhållit meddelande om öfverenskommelsen utfärdade han det oaktadt samma dag eller den 15. mars till 1. brigaden följande order. 1:0) »Första Brigaden upbryter skyndesammeligen med Tross, Bagage och Canoner, för at värkställa Retraiten till Swerige, kommandes Brigaden, at tills vidare Ordres — qvarlämna En Battaillon af Wästgötha Dahls Regemente, hvilken utgör alla bevakningar och nödigaste Posteringar — med Befallning, at vid undfående vidare Ordres, göra sin Retraitte». 2:0) »Alla Sjöartillerie Pjecer och Canoner, samt Ammunition försänkas ofördröjligen». 3:0) »Om tillgång på Hästar gifves, medtages Regementernes Sjuka och Convalescenter». Öfriga trupper skulle äfven draga sig tillbaka och en bataljon af Södermanlands regemente kvarlämnades för att som vänstra flygelns arriärgarde dölja återtåget. Samma dag anföllo ryssarna vid Föglö och Bänö och fortsatte mot öfverenskommelsen sin kringgående rörelse. Den 16. begåfvo sig von Döbeln och Lagerbring till ryska högkvarteret, dit de anlände kl. 12 midd.; von Döbeln lyckades åvägabringa ett stillestånd med fördelaktiga villkor, hvilka dock ej gillades af den strax därefter ankommande ryske krigsministern, som fordrade att de svenska trupperna skulle sträcka gevär. Detta afslogs af von Döbeln, som därefter lämnade sammanträdet. Lagerbring kvarstannade dock för att fortsätta underhandlingarna och därigenom söka skaffa de svenska trupperna något försprång. Han lyckades däri och när han ansåg tillräcklig tid vara vunnen, afbröt han underhandlingarna sent på kvällen och reste genom de framtågande ryska kolonnerna efter den tillbakamarscherande svenska hären. Vid Ekerön, där alla trupperna samlats, träffade Lagerbring von Döbeln, af hvilken han anbefalldes att genast fortsätta resan till Stockholm för att där meddela ställningen på Åland. Återtåget började den 17. mars under full snöyra och storm. Marschen togs öfver Signildskär och Ålandshaf med kavalleriet främst, infanteribataljonerna därefter, formerade i fyrkant, samt sist artilleriet fördeladt vid fyrkanternas hörn. Den ställdes mot Grisslehamn och utfördes i tämligen god ordning, oaktadt trupperna voro uttröttade af marscher, sjukdom och köld. Samma dag sent på kvällen framkom hufvudstyrkan till Grisslehamn med förlust af sjuka, som dött under vägen af köld m. m., och af »trötta qvarliggande på isar», samt en del af»Lifgardets jägare», hvilka utgjort arriärgarde och tvingats sträcka gevär inför ryska kavalleriet. Vid Skarpans var II. bataljonen af Södermanlands regemente under majoren von Engelbrechtens befäl kvarlämnad med -order att dölja de öfriga truppernas återtåg. Kl. omkring 11 f. m. den 16. afsände han rapport till von Döbeln, att han låtit en af ryska generalmajoren von Knorring afsänd parlamentär återresa, samt att han genom denna underrättat von Knorring, att han (von Engelbrechten) ej skulle lämna sin post, förrän order därom ankommit. Ryssarna hade häremot lofvat fyra timmars stillestånd. Bataljonen erhöll befallningen om tillbakamarschen kl. 4,30 e. m. eller 16 timmar senare än de öfriga trupperna af samma flygel, von Engelbrechten skulle draga sig till Kastelholm, hvilket han verkställde kl. 5,30 e. m. samma dag, sedan Bomarsundsvakten inkommit. Marschen gick till Godby, där han hade för afsikt att hvila, men beordrades att genast fortsätta. Han medtog 21 man af f. d. Fleetwoodska och från f. d. af Palénska regementena — gardesregementena — som varit kommenderade vid bageriet därstädes, samt 20 man af Västgöta Dals regemente, hvilka blifvit kvarlämnade. Vid Emkarby mötte Lagerbring, som återvändt från ryska högkvarteret och befallde honom fortsätta marschen öfver Frebbenby till Sverige. Kommen till Marby började kosacker uppträda bakom honom, och han uppmanades af en från furst Bagration utsänd adjutant att gifva sig, då han var afskuren. Under förhandlingarna härom fortsatte bataljonen marschen; von Engelbrechten afgaf nekande svar och blef, nedkommen på isen, det oaktadt ej förföljd af kosackerna under första halfva vägen mot Signildskär. Men härefter samlade sig stora hopar af dessa på hans båda sidor och kommo ända till på 20 stegs afstånd från bataljonen, hvilken till slut öppnade eld. Härvid dödades en officer och 12 kosacker. För att skydda trossen bildades fyrkant. Kosackerna aflägsnade sig och formerade på afstånd två skvadroner. Signildskär uppnåddes, men ½ mil på andra sidan därom mötte bataljonen två skvadroner ryska husarer. Kosackerna närmade sig nu öfver Signildskär, och såsom von Engelbrechten ansåg nalkades ett ryskt infanteriregemente i slädar. Befälhafvaren för husarerna blåste sedan han kommit inom skotthåll appel, hvarpå von Engelbrechten svarade. Den förre framhöll omöjligheten för den uttröttade bataljonen att slå sig igenom och verkställa en tre mils reträtt. Väl inseende detta kapitulerade von Engelbrechten på villkor, att blott gevär och ammunition skulle aflämnas, befäl och manskap behålla all sin egen dom, och att ryska generalen skulle underrättas om gifvet löfte, att ingen af manskapet skulle afföras från Åland, innan utväxling ägt rum. Före kapitulationen hade von Engelbrechten afsändt en hästgardist med anhållan om hjälp till öfversten friherre Fleetwood, hvilken förde befälet öfver hufvudstyrkans arriärgarde. Hästgardisten hade lyckats slå sig igenom kosackerna och framlämnat von Engelbrechtens skriftliga meddelande: »Jag är tournerad och har sagt, att jag ej ger mig, men jag tror, jag ej bör utsätta trouppen, som är misslynt och trött. ½ timma har jag tid. D. 17. kl. ½ till 4. L. von Engelbrechten. Kom med hjälp.» Fleetwood fick ej meddelandet i tid och ansåg sig ej kunna lämna den begärda hjälpen, då den hade kommit för sent och långt efter den utsatta fristen. Den fångna bataljonen fördes till Ekerön och dagen därpå till Godby. Här blefvo mot öfverenskommelsen officerarna skilda från truppen, som jämte underbefälet efter någon tid öfverfördes till Ryssland. Officerarna fingo, efter gifvet löfte att ej före utväxlingen låta använda sig mot Ryssland, återvända hem till Sverige. Majoren von Engelbrechten hade redan den 22. mars återkommit ur fångenskapen, och före den 31. mars voro af II. bataljonen alla de andra officerarna, två fanjunkare jämte fyra personer, som tillhörde mindre staben, anlända till Sverige. I slutet af juni hade de utväxlats mot ryska fångar. Under reträtten från Åland blefvo kvarlämnade sjuka och tillfångatagna af I. bataljonen en kompaniofficer, två underofficerare, fyra spel och omkring 160 man; vid II. bataljonens kapitulation blefvo majoren von Engelbrechten, kaptenerna grefve Wrangel och Andersson, löjtnanterna von Engelhardt, Köhler och Törner samt fänrikarna Drakenhielm, Blomstedt, Sparre, Queckfeldt, Silfversvan och Wiberg, 25 underofficerare, 15 spel och 662 man fångna. Den 31. mars voro af I. bataljonen fångna inalles en kompaniofficer, tre underofficerare, fyra spel och 156 man, samt af II. bataljonen 21 underofficerare, två af ringare staben, 12 spel och 529 man. Af den senare befunno sig fältväblarna Norman och Thorsander, sergeanterna Lundberg, Bobeck och Ljungman, föraren Norman, furiren Åhlberg, rustmästarna von Stauden, Kullberg, Fredriksson, Silfverbrand och Hagman, underofficerskorpralerna Silfverbrand, Björk, Mård, Lunding, Hurtig och Hesselberg jämte nio af spelet och 378 af manskapet ännu den 25. juli i fångenskap. Regementets förlust af persedlar af alla slag var mycket stort. Två dagar efter Åländska fördelningens ankomst till Grisslehamn eller den 19. mars anföllo ryssarna under generalmajor Kulneff den där utsatta svenska fältvakten, bestående af 50 man af Västgöta Dals regemente under befäl af två underofficerare och fänriken Lidström, understödd af 20 man af Upplands landtvärn under fänriken Edelfelt. En från ryssarna utsänd parlamentär fordrade, att dessa skulle obehindradt få landstiga vid Grisslehamn, att fältvakten skulle draga sig tillbaka ¼ mil därifrån, samt en kurir afsändas till von Döbeln med begäran, att en parlamentär skulle sändas till ryska öfverbefälhafvaren. Magasiner och all annan egendom vid Grisslehamn skulle respekteras. Fältvaktens befälhafvare, inseende att armén och fäderneslandet ej hade någon nytta af att han uppoffrade sin fåtaliga trupp i försvarande af magasinet, drog sig därför tillbaka ½ mil på vägen till Tomta. Till ryska öfverbefälhafvaren afsände von Döbeln, som slutit ett slags stillestånd med Kulneff, von Schulzenheim med meddelande, att fredsunderhandlare utsetts. Ryssarna, som samma dag fingo befallning utrymma Grisslehamn, stannade där öfver natten till den 20. och återvände denna dag till Åland jämte Lagerbring, som återkommit från Stockholm, och hvilken sedermera började fredsunderhandlingarna. Åland utrymdes sedermera äfven af största delen af ryska hären, hvaremot svenskarna förbundo sig att under blifvande fredsunderhandlingar ej återtaga detsamma. Vapenstillestånd slöts den 22. mars. Stilleståndet i Olkijocki hade uppsagts af ryssarna den 18. mars. I Kalix kapitulerade den 25. mars en del af finska hären; den andra delen hade från Torneå afmarscherat till Umeå, där den befann sig ännu i mars månad. Den ryska kåren hade följt efter från Torneå och med denna slöts den 26. maj öfverenskommelse, att svenskarna skulle utrymma Umeå och draga sig söder om Öre älf. I augusti var hela norra armén samlad vid nämnda älf. Den 18. mars hade ryssarna afgått från Vasa öfver Qvarken och framkommit den 22. till Umeå, men enligt ett af de här ingångna stillestånden återvände de till Vasa och ankommo dit i början af april. < tillbaka