Claes Fagerstedt

Min mormors farfars morfars far

Soldattiden 1808-1809 - Finska kriget

Bakgrund Södermanlands regemente (inklusive Fagerstedt) bytte krig redan innan vapenvila och fred uppnåddes mot Norge. I september 1808 vandrade man till Gävle (6) (via Åmål (2), Karlstad (3), Arboga (4), Sala (5)). Pga vagnsbrist blev man uppehållen i Åmål och anlände först 21-24 september. Man var nu redo att ta del i kriget mot Ryssland. I detta krig var Sverige illa ute och det behövdes all förstärkning som kunde uppbådas. Hur var läget i detta krig när Södermanlands regemente når Gävle? Hur hade detta läge uppstått? Rysslands angrepp var också orkestrerat av Napoleon. När Ryssland allierade sig med Frankrike, så förband man sig att attackera Sverige. Ryssland hade nog gärna valt att avstått detta krig. De två fronterna styrdes av Frankrike, som säkert irriterat sig på den svenska regentens envishet. Man har erbjudit Sverige Norge, och alla andra av Frankrikes motståndare hade lämnat den brittiska alliansen. Ändå envisas Sverige att utsätta sig för detta. Det hade definitivt varit enklare och mer smärtfritt att alliera sig med Napoleon. Men man måste beundra Gustav att han stod upp för sina ideal. På samma sätt som Sverige har kritiserats under andra världskriget, för att smitit undan, så kunde han lierat sig med fransmännen och kommit lindrigt undan. Men här stod man upp för det man trodde var rätt. Kanske Gustav inte var den bästa härföraren, men han var i alla fall rakryggad. Ryssland fick, precis som Danmark, gå Frankrikes ärenden. Ryssland var dock bättre rustat för krig än vad Danmark var. Danmark fyllde ändå en funktion i att splittra den svenska krigsmakten. 21 februari 1808 gick Ryssland över gränsen in i Finland utan att förklara krig. Man ville överraska Sverige, men på den svenska sidan var man förberedd. (Och man var beredd på att Danmark skulle attackera, vilket de gjorde en knapp månad senare). Sverige hade redan innan angreppet insett att man vid den tidpunkten inte skulle kunna försvara Finland. Istället skulle man retirera mot kusten uppåt i Finland. Man skulle behålla greppet i två viktiga fästningar, Sveaborg och Svartholm. Ryssland skulle få utdragna och slitsamma underhållslinjer. När våren kommer och man så småningom även besegrat Danmark, så skulle man kunna skicka över förstärkningar och ta tillbaka den mark man retirerat från. När Ryssland anfaller så står svenskarna upp väl. Den ordinarie befälhavaren är i Stockholm men hans stand-in gör sitt jobb bra och tänker ett motanfall. Den ordinarie befälhavaren återkommer och vill att man ska återgå till ursprungsplanen att retirera. Han missbedömer den ryska härens storlek och tror inte man kan slå tillbaka Ryssland. Hade man angripit då, hade allt kunnat gå annorlunda, och man skulle antagligen lyckats. Den andra fadäsen var uppgivandet av den viktiga fästningen Sveaborg, som hade kunnat hålla ut en lång belägring. Men ryssarna var, liksom Putins it-styrka är idag, duktiga på vilseledning. Man fick befälhavaren att tro att stora ryska förstärkningar var på väg. Det borde ändå varit möjligt att klara en lång belägring eller ett större anfall. Den svenska befälhavaren över Sveaborg, Cronstedt, tar ett beslut ingen har kunnat förklara. Den 3 maj kapitulerar han, och blir därmed utsedd som landsförrädare. Man har än idag svårt att förstå hans beslut. Sveaborg var en mycket viktig del i den planerade svenska motoffensiven. Södermanlands regemente byter front I september 1808 anländer Södermanlands regemente till Gävle (6) (från den danska/norska fronten som stabiliserats). Svenskarnas dåvarande läge var, efter att under våren ha retirerat till norra Finland främst Uleåborg, så försökte man återta det man retirerat från. Under hösten 1808 trycktes man dock tillbaka ända in i Sverige. Gustav IV Adolf ville inte avsluta kriget här, utan valde att riskera ännu större förluster. Ändrade planer Ett annat regemente (än Fagerstedts regemente) klev ombord 26 september för att skeppas till Finland, men fick återvända pga dåligt väder. Planen var att Södermanlands regemente skulle avsegla 28 september till Brahestad. Ordern ändrades i sista stund, istället skulle man avvakta. 16 oktober marscherade man till Högbo bruk (7) och 17 oktober till Ofvansjö socken (8). Några dagar därefter ankom order att bege sig till Grisslehamn (9) för att förstärka Ålands styrkor. 31 oktober gav Fagerstedts bataljon sig av. Efter man anlänt (3 dagars marsch) till Grisslehamn (9) inkvarterades man i Häfverö (10) och Edebo (11) socknar. Åland Den 3 december anlände Fagerstedts bataljon till Åland och inkvarterades i Emkarby (12) och Bjerström (13). Den 4:e inkvarterades dom i Sund (14). Man utsatte en postering vid Hulta (15) och avlöste 2:a bataljonens postering vid Vårdö (16). Man skulle bevaka Åland mot det finska fastlandet. Vid expeditioner till Kumlinge (18) och öar runt omkring, fördes folk och förnödenheter undan och sedan brändes husen. Nöd Utdrag ur Leijonhufvuds Kungl. Södermanlands Regementes Historia Hvad provianteringen beträffar var illa ordnadt, och magasinerna kunde knappast fyllas för dagliga behofven med proviantartiklar från Sverige, då kommunikationerna genom isförhållanden voro svåra att upprätthålla. Redan i december var portionen blott 1½ mark bröd, en jumfru brännvin, tio strömmingar och ⅛ mark smör. Soldaterna hade flera gånger varit utan bröd i två á tre dagar och den 29 december hade de ej fått bröd på sex dagar. I Gäfle hade regementet erhållit beklädnad. Hvad hälsobefinnandet angår var manskapet mycket sjukt; intet utrymme till sjukhus fanns för tillfället, blott en läkare och ingen fältskärsgesäll var att tillgå, och sjukvaktarna sjuknade äfven. Bland trupperna gick svår nervfeber, medicinen var i slutet af december nästan förbrukad och den från Nyköping rekvirerade hade ej ännu anländt. Mycket folk hade inkvarterats i hvarje gård, ända till 30 man. Äfven befälet led betydligt såväl af svårigheten skaffa proviant som af nervfebern. I denna hade löjtnanten Forss och fänrikarna Norlin och Drakenhielm illa insjuknat. På Åland var förhållandena mycket dåliga. I december var man utan bröd i sex dagar i följd. En dagsranson för en soldat skars ned till lite bröd och smör, 10 strömmingar och en jumfru (en knapp deciliter) brännvin. Gott om ammunition fanns det. Många blev sjuka och obrukbara, i många fall dog soldaterna av de dåliga förhållandena. Av 5500 män stationerade på Åland var 1150 sjuka. Under vintern 1809 trängde ryska kosacker fram till Kumlinge, och en stor rysk styrka stod i Åbo med siktet mot Stockholm via Åland. Gustav IV Adolf befallde att Åland skulle försvaras till varje pris. Den omtalade (även på den tiden) generalen Döbeln skickades till Åland för att gjuta nytt mod i manskapet. Läs mer om TIDEN PÅ ÅLAND (REKOGNOSERING) > Gustav IV Adolf avsätts, farbror Karl XIII ny kung Det fanns ett stort missnöje med den svenska konungen bland adel och militär. Döbeln var en av de som var trogna den svenska konungen. Därför blev den 14 mars 1809 en tung dag för honom och för Sverige. På Kymlinge var den ryska hären på uppmarsch och senare får han meddelande att Gustav IV Adolf dagen innan avsatts och att Döbeln beordrades att återvända med alla trupper till Stockholm. Missnöjet med kungen hade funnits länge, men det som tyckts varit droppen som fått bägaren att rinna över var ett beslut att ta över befälet över den södra armén. Sju generaler (främst från den södra armén) gick gemensamt upp på slottet och arresterade honom. General Adlercreutz från den finska fronten fanns med. Han var en av de framgångsrikaste generalerna under det pågående kriget, men hans krigslycka hade nu vänt. Det fanns ett missnöje med att kungen planerade ett nytt fälttåg mot Ryssland, istället för att försöka fredsförhandla med Ryssland. Kungen försökte fly när generalerna kom, men stoppades på borggården av hovjägmästaren Greiff. Kungens farbror Karl var underrättad och tog så småningom själv över som kung, under namnet Karl XIII. Gustiav IV Adolf tvingades avsäga sig sin och sin sons rätt till kungatiteln. Så småningom släpptes han och han flydde landet. Resten av livet levde han ensam, frånskild och i landsflykt under namnen Greven av Gottorp och Överste Gustafsson. Gustav IV Adolf betraktas än idag som en oduglig kung. Det finns dock framstående historiker, som ger en mer nyanserad bild av honom. Han hamnade i ett läge där han motarbetades, när han som ung kung hade behövt stöd. Till och med hans farbror (tillika hans förmyndare och efterträdare) motarbetade honom. Gustav var måhända ingen härförare, men det sägs att, under Gustavs färd ut ur Sverige, visade folket att han hade stort stöd bland dem. Det var inte folkets vilja att få honom avsatt. Min personliga åsikt är att problemet låg hos en del av adeln och en samling militära befälhavare, som redan under Gustav III's tid blivit missnöjda med att blivit överkörda av denne. Gustav III var för stark, men Gustav IV Adolf rådde man på. Gustav IV Adolf lämnades ut att stå ensam i sina beslut, när Sverige stod under den värsta attacken någonsin (bl a av det militära geniet Napoleon). Flykten från Åland Döbeln tvingades fly över isen till det svenska fastlandet. De som var sjuka tvingades man lämna kvar. Södermanlands regementes II:a bataljon (Fagerstedt tillhörde I:a bataljonen) bildade eftertrupp i flykten. Bataljonen hanns upp och tillfångatogs av ryssarna. Södermanlands regemente tros ha förlorat 600-800 man i återtåget (stupade och fångna). Läs mer om RETRÄTTEN FRÅN ÅLAND > Väddö Vid återkomsten sattes Fagerstedts bataljon till att under våren och sommaren 1809 försvara Väddö (19). Man tillfördes också extra förstärkning, så de två bataljonerna bestod nu av sammanlagt 700 soldater. Expedition Västerbotten Ryssland hade brutit in i Sverige och vid augusti 1809 hade man kontroll över Skelleftebygden. Södermanlands regementes chef Gustav Wachtmeister skulle leda en här som skulle sättas in mot den ryska hären som befann sig i Sverige och därmed stötta den del av den svenska armén som redan stred mot dessa ryska trupper. Wachtmeisters styrka på 7000 man transporterades med båt från Upplandskusten och båda bataljonerna från Södermanlands regemente deltar. Man stannade till i Härnösand (20) den 13 augusti för att några framträdande generaler skulle kunna träffas och lägga upp planer för att bekämpa den ryska här som fanns i Sverige. Wachtmeister, Amiralen Af Puke (krigsråd och överbefälhavare för den operation i Västerbotten som man nu inleder), Wrede (leder de trupper som redan strider mot de ryska trupperna, befinner sig söder om de ryska trupperna) och Döbeln (som efter debacklet på Åland och kungens avsättning, fått hand om trupperna i Jämtland som stred mot Norge och nu var han på väg att föra tillbaka trupperna och deltog på mötet som erfaren general). Döbeln ansåg att Wachtmeisters trupp borde skeppas norr om de ryska trupperna, landstiga i Ratan (21). Sedan kunde man klämma fast de ryska trupperna och anfalla både söderifrån och norrifrån samtidigt. Af Puke tog beslutet och Wachtmeister gav sig ut på Östersjön för att anlända utanför Ratan (21) 14 augusti. Pga tjocka och bristande sjökort kunde man inte landsätta trupperna förrän 17:e augusti 1809 3.5 mil nordost om Umeå (25), vid Ratan (21). Här finns båda de Södermanländska bataljonerna med. Man skulle anfalla de ryska trupperna norrifrån, samtidigt som de trupper som svenskarna redan hade i Norrland skulle angripa ryssarna söderifrån, en kniptångsmanöver. Förtrupper sändes under ledning av överste Lagerbring, via en genväg till Djäkneboda (22) 6 km väster om Ratan (21). Där överraskade man en betydligt större rysk styrka som man fördrev och vägen söderut låg nu öppen. Man lämnade kvar 800 man och två kanoner, då man felaktigt trodde att en rysk trupp med 2000 man var på väg norrifrån. Resten av trupperna, däribland Fagerstedt, skyndade sig söderut mot Umeå (25), som man ville nå så fort som möjligt. På morgonen den 18:e augusti stod Fagerstedts bataljon söder om Sävar (23) i ställning bakom höjden Krutbrånet (24). Man satte upp posteringar på båda sidor om vägen mot Umeå (25). När ryssarna fått nys att Sverige hade skickat soldater för landstigning i Ratan (21), kände sig ryssarna klämda och började direkt marschera norrut mot Ratan (21) för att hindra landstigningen. De lyckades lura svenskarna att de samlat alla sina trupper på den vänstra stranden av Ume älv. Wachtmeisters trupper stannade upp och låg kvar hela dagen för att invänta order från Af Puke i Ratan (21) (Överste Lagerbring sändes för att fråga). Wrede blev stoppat av att ryssarna lämnat 3000 man. Så 2000 ryssar rörde sig norrut mot Sävar (23). Några skärmytslingar blev det på väg mot Sävar (23). I gryningen 19 augusti nådde ryssarna Sävar (23) och därmed också de svenska trupperna. Ryssarna anföll klockan 7 söderifrån. Posteringarna kastades undan. Fagerstedts bataljon kämpade för att hålla stånd vid vägen, men man hotades i flankerna. Södermanlands II:a bataljon ryckte fram för att stödja de båda flankerna. Vid vägen och i skogen ned till Sävarån (26) böljade kampen fram och tillbaka med salveld och bajonettanfall. I dessa strider befinner sig Fagerstedt. Slaget höll på i ÅTTA timmar. Det sägs att Wachtmeister borde anfallit under mer ordnade former, istället ska han planlöst ha sänt fram den ena bataljon efter den andra till förposternas förstärkning. Den svenska ammunitionen började så småningom ta slut, så bataljonerna drog sig tillbaka bakom Sävarån (26) vid byn. Motstridiga uppgifter säger att Wachtmeister ska ha haft tillgång till 1500 hittills orörda män. Ryssarnas huvudkrafter hade avbrutit striden vid Öreälven (27) och tågat väg norrut. Ryska trupper trängde fram även öster om ån. Den svenska hären hotades bli avskuren från flottan. Därför befallde Wachtmeister klockan 3 att man skulle gå åter till Ratan (21). Det sägs också att Wachtmeister här blev missledd av en oriktig rapport om att ryssarna hotade hans vänstra flank. Jag kan inte bedöma om detta är sant. Han var i alla fall orolig för att bli avskuren från ett återtåg. Efter ett skyndsamt återtåg, anlände Wachtmeister klockan 23 till Djäkneboda (22). Där fanns det en smal korridor (beläget mellan två sjöar, kallat för Nordens Thermopylai) där ryssarna måste passera. Det svenska artilleriet skulle enkelt kunna beskjuta fienden. Wachtmeister var ändå rädd för att bli inringad, så utan strid retirerade man resten av vägen till Ratan (21), dit man ankom följande morgon, 20 augusti. Ryssarna hade långsamt följt efter svenskarna och nådde Ratan 20 augusti klockan 15.00, och de strömmade in mot byn. Byn var övergiven och mängder med kanoner gav oavbruten eld in i byn. Efter fyra-fem timmar insåg ryssarna att läget var hopplöst och beordrade reträtt. Man avstod ett nytt anfall 21 augusti. Ett möte 22 augusti om vapenstillestånd mellan Kamenskij (ryssarnas befälhavare) och Wachtmeister, krävde ryssarna att svenskarna skulle avsegla från Ratan (21), annars skulle de anfalla på nytt. Det finns även här motstridiga uppgifter om att inget resultat uppnåddes, men att Af Puke ändå tog beslutet att ta de svenska trupperna därifrån. 22 augusti gav sig den svenska truppen av till sjöss och skeppades via Umeå (25) till Uppland. Wachtmeister har fått mycket kritik för sin insats. Till hans försvar ska sägas att det var olämpligt att ha en amiral som överbefälhavare. Det finns tydliga tecken på att Wachtmeister saknat ledning. Samverkan mellan flottan och armén har alltid varit problemfyllt. Fler förklaringar: Man saknade kavalleri, man saknade anspann till medhavda fyra kastpjäser (haubitsar) vilket gjorde att man ej kunde använda kastpjäserna, kung Karl XIII hade önskat att Wachtmeister skulle "spara armén", vilket gav anledning till en viss försagdhet i ledningen, vilket stod i bjärt kontrast till den ryska målmedvetna och energiska krigföring. Man lyckades ändå att återta stora delar av Västerbotten (sträckan Öre älv och Jävreån) och man stod därmed inför ett mycket bättre läge inför kommande fredsförhandlingar än man gjorde innan expeditionen. Lite kuriosa är att man i samband med detta krig fick man upp ögonen för att Västerbotten är för stort och svåradministrerat. Därför inrättade man Norbottens län 1810. Läs mer om SÖDERMANLANDS REGEMENTE & EXPEDITIONEN TILL VÄSTERBOTTEN > Krigets slutfas Kriget var inte helt slut. Ryssarna återvände norrut och i Piteå uppstod 25 augusti, vad man kallade för en "Affär". Svenskarna ville stänga möjligheterna för att fartyg skulle kunna plocka upp eller komma med förnödenheter till de ryska soldaterna. Man säger att här sköts krigets sista skott. Man brukar räkna Sävar/Ratan som de sista slagen som utspelats på Sveriges nuvarande territorium. Båda sidor önskade ett slut på kriget och den 2 september undertecknade den svenska generalen (och stor svensk hjälte i detta krig) Johan August Sandels och den ryske generalen Kamenskij ett vapenstillestånd på ett gästgiveri i Frostkåge. Gästgiveriet timrades ner på 1920-talet. Vapenstilleståndets villkor kan vara intressanta. Det visar på hur man såg kriget som ett spel med pjäser, trots att det handlar om riktiga människor, som t ex Fagerstedt: • Stillestånd ska äga rum medan fredsunderhandlingar pågår • Ryska armén stannar i Piteå, den svenska armén i Umeå • Landet emellan Jävre och Rickleå ska anses neutralt • Svenska flottan ska inte operera vare sig emot Åland eller emot Finland • De båda härarna ska inte öka sin truppstyrka • Obevärade fartyg får segla fritt på hela Bottniska viken • De båda arméerna ska inta sina ställningar den 4 september • Om fredsunderhandlingarna avbryts, ska båda arméerna underrätta varandra 2 veckor i förväg • Arméerna får inte operera förrän en månad efter att stilleståndet avbrutits Den 17 september 1809 undertecknades det slutgiltiga fredsavtalet i Fredrikshamn som innebar att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Södermanlands regemente hade kämpat hårt vid dessa två slag, där man räknar slaget vid Sävar som förlorat och slaget vid Ratan som vunnet. Regementet hade vid denna insats förlorat 73 män som stupat. Dessutom blev 72 män sårade. Ryssland insåg nog här att vidare landvinningar skulle kosta för mycket, och när nu Gustav IV Adolf var avsatt så var även svenskarna villiga att förhandla sig till fred. Det dröjde inte lång tid från att Fagerstedt landstigit i Uppland innan fred var sluten 17 september 1809. Man kunde återvända till regementet 5 oktober 1809, för att sedan gå hem. 341 man ur regementet fanns dock fortfarande kvar i rysk fångenskap. Efter 1.5 års intensiva krig återvänder Fagerstedt hem till familjen i Petersborg. För dessa två slag hyllades de deltagande soldaterna, officerarna och byborna i Ratan. Efter kriget var slut och när Ratanborna återvände till sin sönderskjutna by startade den svenska armén en insamling till byborna. Mer än 590 riksdaler samlades ihop. Som jämförelse kan man säga att för 12 riksdaler kunde man köpa en ko, för 2 riksdaler kunde man köpa ett får och ett dagsverke var värt 1/3 riksdaler. Medalj för Tapperhet i fält 1810 utdelade man medaljer för tapperhet i fält till ca 50 soldater ur Södermanlands regemente, som deltagit i slaget i Sävar. De hade verkligen stridit tappert och modigt för att rädda Sverige från en påbörjad rysk invasion. Man stred i 8 timmar utan att vika sig. En av soldaterna som belönades med medalj var min mormors farfars morfars far Claes Fagerstedt. Han var en av få som direkt nämns i rullorna som medaljerad, och hans namn finns omnämnt i Leijonhufvuds bok Kungl. Södermanlands Regementes Historia. Det var Gustav III som såg ett behov att kunna belöna manskap och underofficerare (för vanliga officerare instiftades Svärdsorden 1748 för belöning). Man instiftade 1789 medaljerna Tapperhet i fält och Tapperhet till sjöss, och delade ut 1900 resp 800 sådana medaljer i samband med det krig mot Ryssland som pågick 1788-1790. För Fagerstedt finns medaljen nämnd i generalmönsterrullorna. Från 1818 och framåt har Sverige ej deltagit i krig. Krig är en förutsättning för att kunna få denna medalj, men mellan 1818 och 1915 delas den ändå ut minst 45 gånger (t ex får åtta svenskar den när de deltagit i det Amerikanska inbördeskriget). De sista som fick medaljen var fem svenskar som deltog i det Persiska gendarmeriet 1915. Efter 1915 har man hållit hårdare på kravet att endast dela ut medaljen då Sverige varit i krig och ingen har belönats sedan dess. Man har ibland givit soldater (t ex i FN-tjänst) Vasaorden istället. Statuterna för denna medalj ändrades senast 1807 av Gustav IV Adolf, så när Fagerstedt fick sin medalj var det dessa som användes: Tapperhet i fält: • Den som i strid mot rikets fiender erövrar segertecken. • Den som med rådighet eller tapperhet utmärker sig och blir sårad. • Den som utan att vara sårad ådagalägger sådan rådighet eller mannamod att det medfört den nytta eller påföljd som i annat fall icke stått att erhålla, vilken likväl antingen genom själva gärningen eller av vittnen bör vara högtidligen bekräftad. • Den som själv tillfångatar en officer, underofficer eller befäl över en mindre trupp. (Tapperhet till sjöss har andra statuter, men med liknande innebörd). Några av de belönade finns https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_över_mottagare_av_För_tapperhet_i_fält Många saknas, t ex fick 1900 soldater den vid kriget 1788-1790, endast några tiotal är uppräknade. Claes Fagerstedt är ännu ej upptagen på denna lista, men det kommer han nog snart att bli. 1809 genomgås en besiktnings och kassationsmönstring och Fagerstedt har inga anmärkningar, såsom skador mm. Att han finns med på denna mönstring bekräftar att han deltagit i kriget, och att det saknas kommentarer betyder att han är helt ok. < tillbaka